Dagens outfit

I dag fyller min dotter Greta sex år. Det firar hon med att bära den här ståtliga tröjan för första gången. Den fick hon av sin gudfar. På sin ettårsdag.

Elvis 75 år i dag!

Hoppas du firar din födelsedag med stil, Kungen. Var än du nu är. Grattis!


P.S Spana in Petras Elvis-boktips. Själv läser jag just nu, efter en längre tids vila från Elvis-litteratur, den här. Återkommer med en recension. Kanske. D.S

Tio låtar som skakade 2009

Undrar du hur 2009 lät i mina öron? Varsågod, här är musiken som präglade mitt år, sammansatt till en liten smidig låtlista.

Låtarna på listan är valda just för att passa ihop på en lista (jag kan till exempel inte motstå att välja en låt som heter This is 2009 som öppningsspår, även om det kanske inte är Jonna Lees vassaste låt), men de här artisterna var de som gjorde mig allra lyckligast och som värmde mest under 2009.

01. Jonna Lee - This Is 2009
(Från ”This Is Jonna Lee”)

02. Kent - Taxmannen
(Från ”Röd”)

03. Pet Shop Boys - The Way It Used To Be
(Från ”Yes”)

04. IAMX - Kingdom of Welcome Addiction
(Från ”Kingdom of Welcome Addiction”)

05. Julian Casablancas - Left & Right In The Dark
(Från ”Phrazes For The Young”)

06. Robbie Williams - Last Days Of Disco
(Från ”Reality Killed The Video Star”)

07. Röyksopp - Vision One
(Från ”Junior”)

08. Jonathan Johansson - Aldrig Ensam
(Från ”En Hand I Himlen”)

09. Depeche Mode - Perfect
(Från ”Sounds Of The Universe”)

10. Lip Service - Slow Down My Beating Heart
(Från Slow Down My Beating Heart EP)

Skynda dig, låtlistan ligger och väntar på dig på Spotify.

Radhuselvis minns (inte) sitt 00-tal

I går, på nyårsafton, fyllde jag 36 år. Av mina närmaste och käraste fick jag en iPhone.

Det är en lika fantastisk som efterlängtad present. Jag älskar den.

Den är också extremt talande. På decenniets allra sista dag får jag en av de prylar som i framtiden kommer att definiera detta decennium.

00-talet är utan tvekan mitt livs hittills viktigaste och bästa decennium. Allt hände. Jag blev pappa, jag gifte mig, jag flyttade till ett radhus, jag uppnådde två viktiga mål: jag blev frilans (vilket jag var under sex år) och jag skrev böcker.

Men det var också decenniet jag tog ett litet steg bort från musiken. Jag slutade vara rockjournalist. Jag drabbades i och för sig av kritik-abstinens och startade en blogg.

Men jag släppte taget.

Jag har förstått det länge, men har blivit särskilt påmind om det under de senaste månaderna då jag läst listor och artiklar som sammanfattat vad som hänt under de senaste tio åren, sett till skivor, filmer, böcker och konserter.

Jag känner inte igen mig. Var jag verkligen med om 00-talet?

För tio år sedan var det jag som skrev de där summerande listorna. Nu sitter jag som en vilsen åskådare och funderar över om jag kanske borde beställa de där skivorna som de skriver så entusiastiskt om? Grizzly Bear? Fuck Buttons? The XX?

Det är kanske så här det är att vara 36 år. Det är kanske så här det är att vara Radhuselvis. Jag har lite sämre koll på min samtid. Och de samtidstolkare som jag främst väljer att lyssna på är sådana som tolkade min samtid för tio år sedan.

I år har jag lyssnat mycket på Kent och Depeche Mode. Mitt senaste biobesök ägnade jag åt Tarantinos senaste film.

Sååååå 1990-talet.

Men även om jag känner mig vilsen, så känner jag ingen sorg. För även om jag blivit lite mindre kalenderbitande och lite mindre konsument och lite mindre tyckande så har inte min kärlek till musiken förändrats.

Jag går in i ett nytt decennium med en fortsatt längtan efter att i realtid skapa ett soundtrack till mitt liv.

Vid min sida har jag min iPhone.