Esbjörn

En julaftonsnatt för många, många år sedan befann jag mig i Missionskyrkan i Skultuna, tillsammans med mina föräldrar och ett tjugotal andra. Det var glest i bänkarna.

Längst fram i kyrkan stod ett piano, ställt på sned och med fronten nedmonterad, så att man såg klubborna som rörde sig och slog på strängarna. Det var en märklig syn.

Han som spelade var en kille i tjugoårdern, som jag mest kände som min mammas gamla elev och som min svenskalärares son. Han lutade sig över tangenterna, som om han försökte viska till dem, och fyllde rummet med långsamma klanger, snarare än melodier.

Jag själv måste ha varit i tioårsåldern och hade inte varit med om något liknande förut. Jag hade inte hört eller sett någon spela piano på det sättet. Killen vid pianot gav liksom mina julaftonskänslor nya färger.

I tanken brukar jag då och då återvända till den där magiska julaftonsnatten. Jag minns inte exakt vad han spelade, men jag minns stämningen och min fascination.

Det är en mycket vacker minnesbild.

Nu är killen vid pianot död. Esbjörn Svensson blev bara 44 år.

Det är oerhört tragiskt.

Jag har några av de skivor som han spelade in med sin trio. De har inte fångat mig på samma sätt som hans pianospel gjorde den där julaftonsnatten, förmodligen för att jag har varit för rastlös för den typen av musik. Men jag har ändå fortsatt att lyssna.

Säkert består en del av min upplevelse av Esbjörn Svensson i min stolthet över att någon som min mamma har haft som elev i skolan och som är min svenskalärares son har blivit så berömd.

Och att någon som kommer från samma håla som jag kunde uttrycka sig på det sättet med musik.

Jag har alltid känt mig stolt när jag har läst en artikel eller recension om honom. Eller när jag har fått berätta om den där julaftonen för många, många år sedan.

Jag kommer fortsätta att göra det.

Tack för allt, älskade hatobjekt

Steve Lukather meddelar att Toto nu lägger av, skriver Aftonbladet.

I trettio års tid har de varit slagpåse åt majoriteten av världens rockjournalister. Jag har, under min tid som recensent, varit en av de gapande fånarna som stått och brölat om att Toto minsann är osvängiga och duktiga på det där tråkiga studiomusiker-sättet och bla bla bla bla.

Att vi har stått ut.

Att de har stått ut.

Fast det är klart; medan vi har stått där och muttrat i rökrutan har Toto krängt plattor och levt det goda livet och fått alla tjejerna.

Vem orkar bry sig om mobbartöntarna då?

Sjungom studentens lyckliga dag

Jag har under den här veckan haft det tveksamma nöjet att lyssna till ungefär tretusen studentekipage som passerat utanför kontoret där jag jobbar.

Så mycket dålig musik har jag inte hört sedan jag var på Love Parade i Berlin i mitten av 1990-talet.

När jag tänker efter så var det nog exakt samma musik som spelades då. Minus Sommartider.

Ska man döma Sveriges framtid utifrån dess musiksmak ligger vi risigt till.

Tsunami came washing over me

Den här dök upp i min iPod i dag. Det var länge, länge sedan sist. Något säger mig att den inte har fått så mycket speltid i radio eller TV under de sista åren.

När den släpptes - 1998, väl? - var jag tvungen att slå upp titeln, för att förstå vad det var James Dean Bradfield sjöng om.

I dag vet alla vad tsunami är för något.

Men det är knappast tack vare Manic Street Preachers.

Ticnet hatar mig. Live Nation hatar mig.

När jag äntligen, vid sjuttioelfte försöket, etablerar kontakt med Ticnet i rätt tid och faktiskt lyckas lägga vantarna på biljetter till en sådan där konsert som är slutsåld efter en kvart, vad händer då?

Jo, Coldplay beslutar sig för att ge en extrakonsert i Stockholm. Dagen INNAN den ordinarie konserten.

Min majestätiska seger blev med andra ord en förnedrande andraplats.

Känns ju så lagom exklusivt.

Radhuselvis får spö av en tolvåring

En kompis, som vikarierar som lärare, gav sina elever en text från den här bloggen som underlag för en diskussion om skillnaden mellan objektiva och subjektiva texter.

Det var som att sticka fram hakan och be om spö.

Och det gick jag, om man ska tro rapporterna:

Så här sade Gilbert, 12 år:

"Texten är subjektiv för Hot Chip suger och killen vet inte vad han snackar om."

En blivande kritiker, månne?