The story of my life, part 1

Danne on the road med en blivande vinnare i handen.

I slutet av januari åkte jag, Alex och Danne på en liten turné, för att se Depeche Modes och Nitzer Ebbs gemensamma Sverigespelningar. På nästan exakt 49 timmar körde vi sträckan Stockholm-Malmö-Göteborg-Stockholm.

Det var ljuvliga dagar med landsvägsromantik, vägkrogspyttipanna och b-sidediskussioner. Och så en massa bra musik, förstås.

Resan utgjorde också arena för ett stenhårt bland-cd-battle.

Vi hade tillbringat åtskilliga timmar framför skivsamlingen för att hitta den perfekta blandningen. Alla hade tagit uppgiften på stort allvar. Nu spelade vi andäktigt upp våra verk i en risig bilstereo medan ett vintrigt Sverige rusade förbi utanför rutorna.

På en krog vid Möllevångstorget hade vi sedan slutplädering och omröstning. Danne vann med en sällsynt smakfull blandning av punk, soul och country.

Trots att jag gick förlorande ur striden kunde jag omöjligen känna mig besviken, för jag var väldigt nöjd med det arbete – och den kärlek! – jag lagt ner på min cd.

Jag hade döpt skivan till det lite krångliga namnet ”Sthlm-Malmo-Gbg - (Random excerpts from) The unauthorized biography of a popsnöre – the early years”.

Det är en titel som återspeglar innehållet tämligen exakt (förutom det där med ”unauthorized”, det var en blinkning till Ben Folds Fives skiva The unauthorized biography of Reinhold Messner): ett slumpvist blandat urval av den musik som formade mitt musiklyssnande. Jag slängde skämskudden och radade oblygt upp sådant som präglat min musiksmak, från 1977 till 1995.

Rätt mycket var förstås tvunget att utelämnas av utrymmesskäl, men så här två månader senare är jag fortfarande nöjd över urvalet. Det är rätt ocoolt, men väldigt bra.

Så därför vill jag här med stor glädje dela med mig av skivan. Varsågod:

Sthlm-Malmo-Gbg - (Random excerpts from) The unauthorized biography of a popsnöre – the early years:

1. A New Machine - Part 2 - Pink Floyd
2. Advert - blur
3. The Voice - Ultravox
4. Reel to Real - Simple Minds
5. 19Hundra80Sju - Imperiet
6. It's Called A Heart - Depeche Mode
7. Bop Til You Drop - Rick Springfield
8. Train Of Thought - a-Ha
9. Welcome To The Working Week - Elvis Costello
10. (Untitled) - Oasis
11. Every Breath You Take - The Police
12. Not forever - Popsicle
13. Why Don't We Live Together - Pet Shop Boys
14. Ingenting Någonsin - Kent
15. The Hollow Man (Acoustic) - Marillion
16. Vägar Härifrån -Hardy Nilsson

Har du Spotify kan du avnjuta nästan hela skivan här.

Killen heter Alan

Precis när bilden skulle tas kände jag hur underläppen fastnade i en av mina framtänder och liksom förvred munnen i ett groteskt leende. Genom att röra käkarna i sidled försökte jag lossa framtanden från läppen, men det gjorde bara leendet ännu konstigare. Samtidigt mumlade jag fram något om vilken bra spelning det hade varit tidigare på kvällen.

Alan Wilder sade artigt tack, lade handen på min axel och tittade vant in i kameran.

Bilden blev rätt okej ändå, om man tänker på omständigheterna.

När kvällen var slut - för min del i varje fall - gick jag fram till honom igen, lade handen på hans axel och sade att jag tyvärr måste gå nu, men att jag hade haft en fantastisk kväll.

Jag behövde inte ljuga för att säga det. Tack, sade han.

Känner man sig någonsin äldre än 14 år inför sina idoler?

Sugen på att läsa mer om vår resa till Berlin? Kolla då in Andreas rapport från ett oförglömligt dygn.

Och nedan finner du Alans egen rapport från turnéstoppet i den tyska huvudstaden.

Han nämner, konstigt nog, inte mig.

Den bästa kvällen

Så fort jag klivit in i rummet stannar jag upp. Och lyssnar. Den redan höga pulsen skenar ytterligare lite. Det är inte sant! Det är bara inte sant!
I högtalarna spelas David Bowies Heroes.
En fantastisk låt, javisst, men kanske ingen som i vanliga fall får hjärtat att slå dubbla slag.

Men just nu och just här är det verkligen för bra för att vara sant att den spelas. För det var i just det här rummet som den skrevs.

Det har det bara gått någon timme sedan vi i rummet intill har fått se Alan Wilder och Paul Kendall framföra Recoil-låtar på scenen i ett tungt och hypnotisk och oerhört visuellt event. Det är tredje gången någonsin Wilder placerar sitt Recoil-projekt på en scen. Eventet – Wilder väljer att kalla det så, han undviker ordet ”konsert” – har fått oss att tappa andan och bokstavligen dragit allt syre ur lokalen.

Ytterligare några timmar tidigare har vi fått höra Gareth Jones och Daniel Miller – Depeche Modes producent/ljudtekniker respektive skivbolagsdirektör – bjuda på ett ljudkollage baserat på mastertejperna från inspelningarna av Depeche-plattan Construction time again från 1983. Vi har fått lukta, känna och lyssna på en del av rockhistorien. Vi är nördar och vi är i sjunde himlen.

Och nu kliver vi in i en bar där Jones, Miller, Kendal och Wilder befinner sig för att varva ner efter sina spelningar. Och baren är inhyst i Hansastudion i Berlin, där kvällens spelningar har ägt rum.

Det är klassisk mark. Här har Depeche Mode, Iggy Pop och U2 skapat musik. Här har Black Celebration, Lust for life och Achtung Baby spelats in.

Och så Bowie, då.

Det var i fönstret till just det här rummet som Bowie satt och tittade ut och såg sin producent Tony Visconti kyssa en kvinna som inte var hans fru. Det inspirerade honom till att skriva Heroes, den låt som främst symboliserar hans Berlin-period och som kanske är hans karriärs höjdpunkt.

Och nu spelas den här. Just nu, just här. Med alla dessa människor i rummet. Det är nästan för mycket. Det är för mycket.

En galen kväll – en av de allra bästa – når i detta ögonblick sin absoluta kulmen.

Historien dansar framför mina ögon.

Låt den aldrig ta slut.

Mina hjältar dör

Igår dog Alex Chilton, endast 59 år gammal, på ett sjukhus i New Orleans. I helgen skulle han ha uppträtt i Austin på SXSW-festivalen med sitt band Big Star.

Jag upptäckte Chilton och Big Star via Hardy Nilsson, som hade dem som husgudar ("Vill du slösa bort en kväll på mig?/Vi kan göra Cosmos och Chris Bell" sjunger Janne Pettersson i Det blir aldrig bättre; en hälsning till Chiltons vapendragare i Big Star). När Chilton för några år sedan införlivade Jon Auer och Ken Stringfellow från The Posies i sitt pånyttfödda Big Star blev det så många hjältar i ett och samma band att jag hade svårt att närma mig dem.

För bara någon vecka sedan rensade jag powerpopen ur min skivhylla och förpassade både Big Star och The Posies till sluten förvaring.

I dag känns smärtan av mitt eget svek någonstans i magtrakten.

Det är märkligt det här med hjältar som dör. Även om det är långt mellan tillfällena då jag tänker på dem så finns de där, som fundament i min världsbild. De ska vara där.

Och då får de ju inte gå och dö, liksom.

Nyheten om Chiltons död kommer innan jag riktigt hunnit smälta att Mark Linkous är borta.

Hans död fick mig i sin tur att att inse att en annan hjälte, Vic Chesnutt, valde samma väg att gå bara några månader tidigare.

Världen skakar lite, just nu. I varje fall den del av världen som avhandlas på den här sidan.

Vila i frid, mina vänner.

Sälen Al Fakir

Ännu en dag hemma med fröken Halsfluss. Ännu en melodifestival med hennes gosedjur. Jag tror att den här lille gynnaren har en god chans till segern.

Return to Depmod Bar

"Hit kommer jag aldrig hitta igen", tänkte jag efter att ha tagit den här bilden på Jürgen och Thomas. De står utanför den dygnet-runt-öppna bar som låg bredvid vårt hotell i Berlin.

Baren heter förmodligen något annat, men döptes snabbt till Depmod Bar, efter det skivsamlarforum som de båda herrarna - och en massa andra sköna typer som bodde på samma hotell - tillhör.

Detta småsunkiga och charmiga krypin var vårt vattenhål under de sommardagar förra året då vi var i stan för att se Depeche Mode spela på Olympiastadion. Det var sköna timmar som tillbringades där.

Men jag antog fel, då jag tog den här bilden, strax innan vi åkte till flygplatsen. Jag skulle hitta tillbaka dit. Om tre dagar kommer jag sitta där igen.

Runt bordet kommer det att sitta ett litet skönt gäng och ladda inför spelningen med Recoil, som äger rum i självaste Hansa-studion.

Redan på pappret är det en klassisk spelning. Och förhandsrapporterna vittnar om att det kan bli mer än så.

Vägen dit går via Depmod Bar.














9 juni 2009. Kärlek på Depmod Bar.

Dags att skaffa hund

Packar upp skivor. Dammar av dem. Ställer dem i bokstavsordning. Hyllorna är nymålade, väggen är ny, liksom rummet.

Men ändå känner jag bara... leda.

Hur många gånger har jag gjort det här förut? Hur många väggar har dessa skivor sett? Hur många gånger har jag skruvat dessa lister? Sist jag gjorde denna manöver brydde jag mig inte ens om att sortera skivorna. De stod där huller om buller.

Bekom det mig? Nä, inte mycket.

En gång i tiden var det en belöning att få göra detta. Något som erbjöd lika mycket njutning som en riktigt bra konsert. Nu känner jag att jag är trött på varenda skiva jag äger.

The Posies? Har jag verkligen så här många skivor med Elvis Costello? Varför då? Och alla dessa gråtmilda, skäggiga männen, vad gör de här?

Och så vidare.

Varenda skiva får slåss för sitt existensberättigande. Rätt många av dem förlorar, för jag fattar ett beslut: två tredjedelar måste bort. Inte nödvändigtvis bort för alltid, men till någon sorts sluten förvaring. Här kan de inte stå och stjäla strålkastarljus från de andra.

Jag bestämmer mig för att skapa en ny samling med hjälp av den gamla.

Så jag rensar med en lönnmördades kyla. Till slut kvarstår en samling som bygger på följande byggstenar: synt, kvinnliga singer/songwriters, jazz och lite hårdrock. Och Sinatra. Också sådant som kan betecknas som "knas" - bob hund, Tom Waits (den senare produktionen) och så vidare.

Resten - en övervägande majoritet manlig rock - packas ner i lådor som förvaras under sängen. En del får gå direkt till Myrorna. För inte kommer jag väl sakna Shed Seven? Eller Cast?

Kanske kan det här vara ett sätt för mig och skivorna att hitta tillbaka till varandra. För det här är en allvarlig fnurra på tråden i en livslång relation.

Funkar inte det är det kanske dags att skaffa hund.

Rätt låt vann!

Inte för att vi röstade på henne. Men när det stod klart att fina Anna Bergendahl vunnit lördagens Melodifestivalfinal glömde vi bort att det hade funnits några andra tävlanden.

Eller att Salem Al Fakir och Darin egentligen var bäst.

Eller att jag röstade på Olas frisyr.

Och att jag av misstag dessutom råkade rösta på Peter Jöback, eftersom Svenska Dagbladet angett fel telefonnummer i tidningen (men den bjussar jag på, Peter!).

Nu är jag, som alltid, rätt glad över att det här älskvärda eländet är över. Melodifestivalen 2010 kan sammanfattas med ett ord:

Ljummen.

Dagens fynd

Mina litterära drömmar reas ut. Går att finna på Åhléns City. Bland annat.

Som hittat, naturligtvis. Skynda att fynda.

Eller förresten, du kan ta det rätt lugnt. Den där högen går ingenstans.