fredag, juni 05, 2009

Bossen och jag














Så möttes vi till slut, jag och Bossen. Det tog många år och mycket tålamod och en och annan besvikelse. Egentligen är han inte min artist, men jag har alltid fascinerats av honom.
Nu stod vi äntligen öga mot öga. Mellan oss fanns endast ett regn. Och sisådär sjuttiofem meter.

Men vilket möte.

Jag är en sådan där som gärna gråter på konserter. Den kommer sällan riktiga tårar, men jag drabbas av alla andra symptom: rysningar, en klump i halsen och fuktiga ögon.

Kvällens konsert på Stockholms stadion bjöd på två gråtögonblick.

Det ena var när Bruce höll fram mikrofonen till en liten flicka – max åtta, nio år – och lät henne sjunga refrängen till Waiting on a sunny day. Och hon sjöng, med stor koncentration. Sedan lyfte han henne över staket och höll henne i famnen en stund. Samtidigt kokade stadion av glädje. Otroligt sympatiskt. Otroligt fint.

Det andra tillfället var när Badland spelades, som konsertens andra låt. Jag vet inte varför jag reagerade så starkt, för jag har egentligen ingen relation till låten. Men den står som symbol för den där storvulna soulrockspringsteen som jag beundrat på avstånd i ett helt liv och som jag nu för första gången fick höra livs levande. Kanske var det därför jag fick blinka lite extra. Eller så berodde det på att det tog mig två låtar att förstå att det var Bruce Springsteen & The E Street Band som står på scenen.

Eller så beror det på att det är en förbaskat bra låt.

Resten då? Jo, jag gick därifrån utan att få höra Thunder road, The River eller Born in the USA. Däremot fick jag höra en massa låtar från Springsteens senaste skivor, som jag inte lyssnat på.

Kanske borde jag vara besviken.

Men det är jag inte. För det här var en sådan där konsert som man sögs in i och fullständigt omslöts av. Där artist och publik blev ett. Inte varje sekund av konserten, men en ganska stor del av den.

Och då regnade det ändå under hela konserten, från början till slut. Termometern visade sju grader. Och så stod jag mitt i ett grabbgäng från Värmland. Inte de bästa förutsättningarna, alltså.

Men det är en sådan där konsert som kommer att fortsätta att växa i efterhand. Som fortsätter att spelas upp i mitt huvud.

Hoppas vi ses snart igen, Bruce.














Bröderna Blöt. Nästan som på rockfestival.