Snapshots från London

Ursäkta om jag tjatar om den finfina helgen i London, men innan den riskerar att falla i glömska hos mig själv vill jag dela med mig av fem snabba minnesbilder:

1. Alison Moyets blick: Trots att hon ideligen försöker släta ut det så smyger det sig tillbaka gång på gång - leendet. Hon försöker leva sig in i dramatiken i Yazoos dramatiska låtar, men det går inte riktigt. Alison Moyet tycker att det är för roligt att vara här.
Och det är inte så konstigt: Vi älskar henne. Och hon älskar oss.
Och som hon sjunger. Och som hon ser ut! Snyggare än någonsin och åtminstone hälften så stor som när det begav sig för snart 30 år sedan. Tillsammans med Vince Clarke framför hon tre låtar, innan hon överlämnar mikrofonen till Andy Bell och Yazoo transformeras till Erasure framför våra ögon. Magiskt.














Yazoo.


2. Your own personal Jesus: Alan Wilder har späckat sin spelning med Recoil med så många Depeche Mode- och Mute-referenser att vi är alldeles vimmelkantiga. Det är stort, majestätiskt och snyggt. Då kliver Nitzer Ebb in på scenen och gör – tillsammans med Recoil - Family man! För att sedan gå över till – Personal Jesus! Det runda huset går fullständigt bananas och Douglas McCarthy och Alan Wilder är - trots en otroligt missklädsam mustasch på den sistnämnda - jordens coolaste människor.

3. "Kommer Dave?": Alex släntrar fram till bordet där vi sitter i eftermiddagssolen på Roundhouse’s terass. Han har ett nöjt leende på sina läppar och något hemlighetsfullt i blicken. Han har varit i merchandise-ståndet och där snappat upp det senaste ryktet. En särskild överraskning kan komma att finnas på en särskild scen vid en särskild tidpunkt. Vi förstår alla vad han pratar om: på festivalens schema finns det en punkt på lördag eftermiddag som är markerad med "Special guest". Är det där Dave Gahan kommer att infinna sig? Tillsammans med resten av Depeche Mode? Är det nu det ska förkunnas att Alan Wilder ska återvända till bandet? Är det möjligt? På en sådan liten scen? Diskussionen rasar, pints töms. Det visar sig – naturligtvis – att Dave inte infinner sig, varken då eller senare (och någon annan special guest dyker inte heller upp). Vi avhandlar ett par hundra sådana diskussioner om rykten under festivalens två dagar. Det är helt utmattande. Och alldeles ljuvligt.














Planering och spekulationer utanför Roundhouse.


4. Scarecrows on a killer slant: Jag är ensam ur svensklägret framför scenen när den amerikanska trion (för dagen utökad till kvintett) Liars kliver upp på scenen. Jag har väntat länge på detta, mitt första konsertmöte med bandet. Jag har lyssnat på skivorna och försökt föreställa mig hur det ska gestaltas på en scen – och det visar sig överträffa alla mina förväntningar. Det är galet bra, med en ljudvolym som går rakt igenom öronpropparna. Det är musik gjord med humor, men framförd med gravallvar. Det är sammanbiten knasrock med knasriff och en sångare som verkar elektrisk fastän det ser ut som att han just klivit upp ur sängen. Jag kan tänka mig att Thurston Moore gillar det här. När bandet spelar Scarecrows on a killer slant – som näst sista låt – händer något: det vita bruset lägger sig som ett moln över scenen och musiken blir fysisk och strömförande. Jag är lycklig.

5. Efterfest med den tyska hunden: Några av oss är egentligen redo att ge upp, efter en lycklig helg med massor av musik och roliga möten. Vi har accepterat det faktum att det inte blir någon återförening av någon av Depeche Modes tidigare sättningar den här gången. Eller att bandet ens tänker dyka upp. På efterfesten står en trött Daniel Miller och dricker grogg och spelar skivor. Ok, en öl till, sedan tar vi en taxi hem. Men så börjar Miller plocka fram gamla Depeche-låtar i sitt set och stämningen höjs gradvis. När han en halvtimme senare lämnar över till DJ:n Rex the dog har mighty Miller placerat oss i en rymdraket som med den tyske hundens hjälp skjuter oss rakt mot solen. En och en halv timme Mute-eufori följer sedan och vi dansar, skrålar, skålar, sjunger, njuter av hur underbar musik kan vara.














Mutemagi på efterfesten.



Andra saker att minnas:
- The Assemblys återkomst
- Mr Racovs suite
- Mitt möte med Martin Gore
- Andy ”Fletch” Fletchers personlige assistent
- Ett Spinal Tap moment i vårt vandrarhems katakomber
- Maps och Polly Scattergood spelar So low, so high
- Nörderiorgierna med Gareth Jones och Flood

Älska Moby

Moby på Roundhouse. I motljus.


Förra helgen såg jag Moby spela skivor i London under Mute-festivalen på Roundhouse. Det räckte med att lyssna i några minuter för att jag fullständigt skulle ändra uppfattning om den skallige djurrättsaktivisten från Harlem.

Helt ointresserad har jag inte varit tidigare. Men väl mycket av det jag har hört har känts som reklambyråmuzak. Hans största framgång – Play – har jag betraktat som något som man endast finner hemma hos människor utan musiksmak.

Men efter den lilla explosionen i London förra helgen är jag beredd att byta fördomar mot kunskap. Det går inte att vara en nolla om man spelar sådan musik och får igång ett dansgolv på det sättet. Det måste ju finnas något som jag har missat.

Mina vänner varnade mig efteråt. "Det är en helt annan sak att höra honom som DJ och att lyssna på hans egna plattor", sade de när jag bad om tips.

Kanske är det så. Likväl lämnade jag igår en skivbörs i centrala Stockholm med fyra av hans skivor under armen (jodå, Play var en av dem) och en känsla av att jag är en vacker vänskap på spåret.

Under det tjugo minuters DJ-set som jag fick se kändes det som att Moby gläntade på dörren till sitt innersta.

Och lever man, som jag, enligt devisen "Visa mig din skivsamling och jag ska säga vem du är" så måste man älska Moby.

Martin och jag

Andreas trycker på avtryckaren. Om och om igen, med ett snabbt och bestämt pekfinger. Det borde synas en blixt när bilden tas, men inget händer. Jag svettas. "Du trycker för snabbt", väser jag.

Bredvid mig står Martin Gore och ler ett vitt och ansträngt Mats Sundin-leende. Det är han och jag som ska förevigas tillsammans och nu vill kamerajäveln inte lyda order. Snett bakom oss står en blond kvinna i tjugofemårsåldern och det är uppenbart att Martin hellre skulle befinna sig tätt intill henne istället för bredvid mig.

Det är uppenbart att han ganska snart kommer att befinna sig väldigt nära henne.

Vi är på Mutes festival på Roundhouse i London för att under två dagar njuta av skivbolagets musik. Vi har redan hunnit lyssna på Recoil och Nitzer Ebb. Kvällen efter ska Liars och – framför allt – Erasure uppträda. Och en massa andra. Det är himmelriket för medelålders syntnördar.

Fast nu har vi råkat ramla in på festivalens backstageområde. Det är endast avsett för skivbolagsfolk och artister och vi är definitivt inte behöriga. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi står här.

Bredvid Martin Gore.

Martin Gore. Japp, han. Det finns många viktiga musikmakare som har gjort min ryggrad lite starkare och rakare, men frågan är om inte denne lille man från Depeche Mode hör till de allra viktigaste. Han skrev Shake the disease, Somebody, Stripped, I feel you, Enjoy the silence… och så vidare. Låtar som räddar liv, kort sagt.

Det var den betydligt mer framfusige Andreas som gick fram först. Han pratade lite, överlämnade en skiva och bad sedan om att få bli fotograferad tillsammans med Martin. Jodå, det skulle gå bra.

Jag tog bilden. Sedan bytte vi plats och Andreas tog hand om min kamera.

Och nu vill den inte fungera.

Jag sneglar bort mot en bredaxlad vakt som i sin tur blänger på mig. Mina minuter på backstageområdet är räknade. Jag hör inte hemma här, det vet både han och jag. Jag svettas lite till.

Då kommer två tjejer fram till Martin Gore i samma ärende som vi. Medan deras kamera blixtrar - och Martin Gore ger dem sitt vitaste Mats Sundin-leende - så får Andreas en tvåsekunderslektion i kamerahantering. Därefter ursäktar jag mig inför Martin och frågar om det finns möjlighet att få en bild till. "Yeah sure" säger han, med en entusiasm som skulle ha varit grå om den hade varit en färg.

Till slut blixtrar blixten till. Andreas har hållit in avtryckaren tillräckligt länge. Och så tas bilden. Vi är för evigt förenade i form av en massa pixlar, jag och Martin. Kanske är det hela lite barnsligt, men för mig är det här stort, så stort.

Jag tackar så mycket, vi flyttar oss några meter och Martin återgår till den blonda tjugofemåringen. Förmodligen har han redan raderat de sista två minuterna ur sitt minne. Vakten syns inte till. Jag känner mig utmattad.

Med skakiga händer tittar jag på bilden. Martin ler vant, fast med Sundin-garnityret dolt. Jag stirrar in i kameran med vitt uppspärrade ögon som ser ut att vara på väg att hoppa ur sina hålor. Att det är kamerastressen som lyser i min blick, det vet ju jag, men ingen annan som ser bilden.

För dem ser jag ut som en idiot bredvid sin åldrade idol.

Men det är okej. Jag är i varje fall en lycklig idiot. Bredvid Martin Gore.

Jag är lojal

Jag tittade mig själv i spegeln och funderade på hur det kom sig att jag - en 37-årig småbarnspappa som bor i ett radhus i en förort - fortfarande spenderar tid och pengar på musik; skivor, konsertbiljetter och resor till fjärran scener (och sedan högst sporadiskt skriver om det i en blogg).

Och så hörde jag hur Ron Sexsmith talade till mig; det där som han en gång sade i en intervju med tidningen Pop. Det lät ungefär så här:

"Musiken har alltid funnits där, den har aldrig svikit mitt hjärta. Jag känner att jag måste vara lojal mot musiken."

Exakt. Just så. Tack, Ron.

En vecka kvar!

På torsdag eftermiddag lyfter planet. Då går månader av planerande, spekulerande, skvallrande och drömmande i uppfyllelse.

Målet är Roundhouse i Camden i London, där skivbolaget Mute arrangerar en två dagars festival med uppträdanden, workshops och filmvisningar. Så här dags om vecka har dörrarna öppnat.

Jag nyper mig i armen när jag skriver det här. För det känns snudd på overkligt. Det är dags nu. Tamejtusan!

Vilka som spelar? Tja, vad sägs om den här lilla listan (då har jag bara gjort ett urval av favoriter, samtliga namn hittar du på bilden ovan):

Erasure + special guests (läs: Alison Moyet)
Nitzer Ebb
Recoil
Liars
Laibach
Maps + Polly Scattergood
Non
Josh T Pearson (sjunger sånger ur Mute-katalogen)

Och dessa snubbar kommer att trängas i DJ-båset:
Martin L Gore
Andy "Fletch" Fletcher
Moby
Daniel Miller

Den stora – största! – frågan är förstås om Depeche Mode kommer att spela.
Fyra av de totalt fem personer som är eller har varit medlemmar i Depeche finns i huset. Vad kan rimligtvis hålla Dave Gahan borta?

Andra Mute-akter som det ännu inte talats om är Einstürzende Neubauten och Nick Cave. Det gör inget om de dyker upp.

Här kan du läsa mer festivalen och här hittar du Mutes egen blogg om densamma.

Och här finns några spellistor som några av de inblandade har satt ihop inför festivalen.

Självfallet har jag gjort min egen Short circuit-spellista. Så här ser den ut:

01. The Residents - Constantinople
02. Richard H Kirk - Hipnotic
03. Nitzer Ebb - Control I'm Control (I'm here) (Dubfire's Jamrock Remix)
04. Liars - Here comes all the people (By Atlas sound)
05. Poppy and the Jezebels - UFO (P.S Remix)
06. Komputer - Headphones and ringtones
07. Thomas Brinkmann - Isch
08. Pole - Jesus hat gesagt
09. Peter Gregson - Minus (-)
10. Laibach - Satanic Versus
11. Recoil - Stalker (Punished mix)
12. NON - Mode of infection
13. T.Raumschmiere - I Tank U
14. Erasure - Victim of love (Komputer mix)
15. My Robot Friend + Alison Moyet - Waiting (Solvent remix)

Klicka här, lyssna och njut!

Tårar vid muren

När barnkören springer in på scenen, lagom till andra versen i Another brick in the wall (Part 2), känner jag något fuktigt på kinden.

Roger Waters är i Globen för att framföra sitt epos The Wall och jag sitter någonstans högt upp på läktaren. Jag tvekade en stund om jag verkligen skulle köpa biljett, men föll till föga. Min tvekan gjorde att jag förpassades till läktaren. Parkett sålde slut snabbt.

Varför jag tvekade? För att The Wall aldrig var "min" Pink Floyd-skiva. Jag gillar Pink Floyd från den tiden då medlemmarna slogs som mest och skapade de vackraste kompromisserna som rockhistorien har skådat, som Dark side of the moon och Wish you were here. På The Wall hade ju Roger Waters tagit över helt och hållet och David Gilmour orkade bara opponera sig lite då och då (och då är ju också The Wall som allra bäst).

Men nu sitter jag här och gråter. Jo, för det är tårar som rinner nerför kinden. Och jag som inte ens är överdrivet förtjust i Another brick in the wall (Part 2) (den är ju, minst sagt, rätt uttjatad).

Jag bölade när ett återförenat Pink Floyd framförde Comfortably Numb på Live 8 för några år sedan och det känns ju lite mer begripligt.

Men nu?

Så slår det mig att det inte bara är musiken som berör mig. Eller barnkören. Eller den löst sammansatta historia som The Wall bygger på. Det är sagan om Pink Floyd som är så vacker och så sorglig på samma gång och som får mig att gråta. Syd Barret och Rick Wright är döda. David Gilmour och Roger Waters verkar ha hittat tillbaka till varandra – och tänt hoppet om en permanent återförening – för att sedan gå tillbaka till surpuppeläge. Vad Nick Mason pysslar med har jag ingen aning om.

Jag har ägnat nästan lika mycket tid åt att läsa biografier om Pink Floyd som att lyssna till deras musik. Det är en fascinerande historia, full av mänskligt mörker men musikaliskt ljus. Och trots att Pink Floyd inte har spelat in en skiva eller turnérat sedan 1994, så känns det som att historien fortfarande lever. Nu väntar den bara på ett lyckligt slut.

Nu står Roger Waters här med en extremt påkostad show som är bland det mäktigaste jag någonsin sett – muren som byggs upp och rivs, den flygande grisen, den uppblåsbara läraren med laserblicken, alla filmklipp som projiceras på muren – men det är fortfarande bara Roger Waters.

Han gör det här så bra. Han gör det så fruktansvärt bra. Han gjuter nytt liv i historien och han får det att se så tilltalande ut och låta så bra. Men det är fortfarande bara Roger Waters.

Men att det är så bra gör det så uppenbart att Roger Waters inte behöver David Gilmour.

Och det är därför jag gråter. För att min historia om Pink Floyd inte kommer att få ett lyckligt slut.