Älska Moby

Moby på Roundhouse. I motljus.


Förra helgen såg jag Moby spela skivor i London under Mute-festivalen på Roundhouse. Det räckte med att lyssna i några minuter för att jag fullständigt skulle ändra uppfattning om den skallige djurrättsaktivisten från Harlem.

Helt ointresserad har jag inte varit tidigare. Men väl mycket av det jag har hört har känts som reklambyråmuzak. Hans största framgång – Play – har jag betraktat som något som man endast finner hemma hos människor utan musiksmak.

Men efter den lilla explosionen i London förra helgen är jag beredd att byta fördomar mot kunskap. Det går inte att vara en nolla om man spelar sådan musik och får igång ett dansgolv på det sättet. Det måste ju finnas något som jag har missat.

Mina vänner varnade mig efteråt. "Det är en helt annan sak att höra honom som DJ och att lyssna på hans egna plattor", sade de när jag bad om tips.

Kanske är det så. Likväl lämnade jag igår en skivbörs i centrala Stockholm med fyra av hans skivor under armen (jodå, Play var en av dem) och en känsla av att jag är en vacker vänskap på spåret.

Under det tjugo minuters DJ-set som jag fick se kändes det som att Moby gläntade på dörren till sitt innersta.

Och lever man, som jag, enligt devisen "Visa mig din skivsamling och jag ska säga vem du är" så måste man älska Moby.