Välkommen till medelålderskrisen, Ben

På ett forum läser jag att Ben Folds har skilt sig från sin fru Frally. Det är en liten bomb i den innersta, nördigaste kretsen kring den amerikanske sångaren. Frally Folds har under mågna år befunnit sig nära sin makes artistiska skapande, som fotograf, körsångerska och som uppenbar inspiration.

Nyheten ger en förklaring till varför jag har känt ett svagt motstånd till Ben Folds nya skiva Way to normal. Jag har inte kunnat sätta fingret på det tidigare, eftersom det egentligen är en skiva med fantastiska melodier och en massa energi som jag kunde sakna på förra skivan Songs for silverman.

Men det är något med texterna. Det är något med budskapet som känns bittert och olustigt. Han har gått tillbaka till det juvenila uttryck han hade på skivorna med Ben Folds Five, men glömt bort att koppla på charmen och lekfullheten.

Men nu förstår jag. När han sjunger om att ”the bitch went nuts/and called me a cunt” (följt av ett raljerande skratt) eller att det är konstigt att han aldrig har känt sin partner, trots alla år de har haft tillsammans, förkroppsligar 42-årige Folds medelålderskrisen.

Känslan av detta förstärks när han säger "this feels like a really free period in my life and I’m really enjoying it" i sin biografi.

Yeah right, Ben.

Jag tror dig inte. Jag tror att du är en väldigt vilsen man.

För i Cologne, det bästa spåret på Way to normal, sjunger han uppriktigt och ledsamt om hur det är att befinna sig långt bort från den han älskar och hur avståndet sliter dem sönder och samman. Det är en storartad liten ballad, som förmodligen ligger sanningen nära.

Ben Folds har alltid pendlat mellan det flamsigt studentikosa och det nakna, djupt personliga. Han har elegant hoppat mellan Rockin' the suburbs och Brick, Song for the dumped och Late. Det har varit hans styrka.

På Way to normal låter det som att han försöker säga något med sin nonsens. ”Hey, kolla, jag är en frånskild småbarnspappa, som åker jorden runt med mitt piano och jag är så cool för jag bryr mig inte ett skit om något”.

Det är ett inte särskilt intressant grepp. Det känns mer som att vi får tillgång till de allra grisigaste kommentarerna i en uppslitande vårdnadstvist. Det är inte ärligt, det är bara obehagligt.

Men i Cologne inte kan låta bli att blotta sitt hjärta oh tala om hur ont det gör. ”4-3-2-1, I’m letting you go”, sjunger han och smärtan tar sig ända in i mitt bröst.

Då tror jag honom på samma sätt som jag trodde honom när han sjöng The luckiest för sju år sedan.

Då sjöng han för Frally.

James replik: "Elvis Costello är en musikalisk dyslektiker"

Nej, James blev inte frälst av min Costello-samling. "Fredrik och Elvis har inte kunnat leverera på något sätt", lyder omdömet om skivan.

Jag borde ju vara förkrossad, med en skadskjuten stolthet och en nedsablad musiksmak.

Men icke. För vem kan bli arg över en sågning när den framförs så älskvärt som James gör?

Han berättar i princip sitt livs historia för att kunna förklara varför han och Costello inte hittar varandra.

Läs själv:

Fredrik och jag har ungefär samma musiksmak, men det är något som förbluffar. Nämligen Elvis Costello.

Jag får inte ihop det. Alltså killen (Fredrik alltså) har döpt sin ena dotter efter en av mina all-time favoriter, Lucinda Williams. Det finns en lång rad artister som vi verkar både två gilla starkt. Steve Earle, Emmylou Harris, Coldplay, REM... ja listan är nog väldigt, väldigt lång.

Hur då kan vi ha så skilda åsikter om herr Costello?

Min gissning var att jag inte lyssnat tillräckligt på Elvis. För när Fredrik talade så högt om honom tänkte jag, "Dang, I must have been missing something". Och som Fredrik säger, han har nu bränt denna Elvis skivan till mig för att försvara sin hjälte. Jättespännande!

Jag spenderade en hel del av min helg med att låta skivan snurra runt. Skivan snurrade och till slut snurrade jag oxå. Jag släpper inte in Elvis. Fredrik och Elvis har inte kunnat levererar på något sätt, men VARFÖR? Vad är det som jag inte fixar hos artisten?

Jo mer jag lyssnade på skivan desto mer jag började tänka på min high-school baskettränare i USA där jag är uppvuxen. I highschool hade vi en ganska dålig baskettränare. Eller, nej han var inte dålig han bara fattade inte några saker som hade gjort oss till riktiga vinnare.

Visst vann vi en hel del matcher men Coach Fox (som han hette) var expert på att förstöra "momentum" (vad det nu heter på svenska, Fredrik får göra en footnote). Basket, kanske precis som musik, kan spelas på många olika sätt. Men det finns en gammal och nästan "Cardinal rule" bland framgångsrika baskettränare. När spelet flyter på och man börjar spela skit-bra, ändra för fan ingenting!!!.

Don’t call time-out!

Byt inte ut spelare!

Låt spelarna köra vidare, för de på planen har hittat en rythem som funkar just nu.

"If its not broken don’t fix it!!!". Go with your big guns! Etc…

Om ni undrar vad jag snackar om skall jag försöka förklara. Det handlar om hur Costello komponerar ihop sina låtar. Det händer gång på gång när jag lyssnar på skivan att, precis när jag känner att en låt tilltalar mig..precis.när det börjar hända något … just DÅ använder låtskrivaren sig av något ackord eller key-change som får mig att känna mig störd. (Jag är ledsen att jag kanske inte har de rätta termerna för att förklara det hela i musikaliska termer, jag är inte musiker själv). Costello byter spelare precis när det börjar bli bra. Det känns inte som Costellos lag har en chans att någonsin ta sig till finalen... och det är hans fel.

Och jag trotts allt en person som gillar att bli överraskad, tror jag iaf. Ifrågasätta gärna mitt sätt att tänka/lyssna. Utmana mig gärna! Show me something different! Gärna!

Men Elvis bara gör mig besviken och lämnar mig gång på gång med några rester av något jag precis börjat tro på. A musical tease.

Elvis har någon sorts musikaliskt dyslexi, i min värld.

Men jag har samtidigt inte gett upp och jag måste förklara varför. Min förra detta fru (och jag) gillar vin och mat. Jag, uppvuxen i Norra Kalifornien, hade förstås druckit mest viner ifrån Kalifornien. Mina förväntningar på ett vins karaktär bestod av mina erfarenheter ifrån den delen av världen och den inställningen vinmakare har där borta på USAs västkust. Jag trodde mig vara ganska säker på "vad ett gott vin är, hur den bör börja, och hur den bör sluta".

Min ex introducerade mig till Bourgon viner. Mina första intryck var lite grand som mina intryck av Costellos låtar. Jag blev förvirrade på hur vinet slutade…det kändes nästan som Bourgon stack iväg utan att ens säga farväl. No finish, no closure. Men det tog inte så många goda middagar tillsammans med barn och fru och en Bourgon för att börja upptäcka vad vinet hade att leverera. Det händer idag att jag går till systemet och köper en Bourgon och jag ser alltid fram emot det. Det är ju gott!

Kanske finns det hopp för mig och Elvis Costello, med tid och i de rätta sammanhangen kanske jag kommer att "förstå" vad Fredrik har förstått. Till dess kan jag bara konstatera att Costello laget verkar ha talang men tränaren vet inte riktigt hur han ska ta hem segern. Better luck next year Elvis!


James har för övrigt en hemsida med hans egen poesi och musik. Du hittar den här.

Inte bara en god granne

På 1990-talet var vi båda krönikörer på VLT:s rätt offensiva nöjessida. Vi träffades aldrig, men läste varandras texter med stort intresse. Han skrev om hårdrock. Jag skrev om Kent. Typ.

Sedan blev vi äldre och hamnade i samma radhuslänga i samma förort.

Någon däruppe tyckte att jag borde få David Bogerius till granne.

Jag är glad för det. Han är en trevlig prick. Och en strålande skribent.

Nu har jag precis läst ut Davids andra bok, som heter Bedårande barn av sin tid och som handlar om Noice.

Den är både fascinerande och läskig. Fascinerande för att den med så tydliga bilder berättar om hur tonårslivet såg ut när 1970-talet blev 1980-tal och hur en rätt osannolik dröm blev verklighet för fyra rätt ordinära killar från Gustavsberg.

Läskig för att historien om Noice är så full av tragik. Att läsa de gripande kapitlen om Hasse Carlsson och Freddie Hanssons snabba uppgång och plågsamt långsamma fall ner i en skitig knarkartillvaro känns så... ledsam.

Det är en bok som dröjer sig kvar efter sista sidan.

Efter två böcker - den första handlade om Backyard Babies - har David Bogerius skaffat sig en position som Sveriges främsta rockbiografist.

Mindre coola grannar kan man ha.

Ännu en Costello-samling

Elvis fotograferad av Anton Corbijn 1977.


Jag har nog gjort lika många samlingar med Elvis Costello som det finns skivor i Absolute music-serien vid det här laget.

Det var dock länge sedan sist. Man kan väl säga att vi har haft en paus i förhållandet, jag och Costello.

Men så kommer kollegan James och förklarar att han aldrig riktigt har lyssnat på Elvis Costello, men att det är något med hans röst han inte gillar.

Något i mig vaknar. Något i mig vill slåss. Klart jag måste försvara min gamla hjälte.

Men hur gör sådana som jag när vi ska slåss?

Vi sätter ihop en bland-cd.

Så varsågod James, här är din alldeles egen Costello-samling. Den ligger och ryker på ditt skrivbord i morgon bitti:

1. Pads, Paws And Claws (Demo) Från Spike 1989
2. The Other Side Of Summer Från Mighty Like A Rose 1991
3. Radio, Radio Från This Year's Model 1978
4. Tear Off Your Own Head (It's A Doll Revolution) Från When I Was Cruel 2002
5. Alison Från My Aim Is True 1977
6. Complicated Shadows Från All This Useless Beauty 1996
7. No Action Från This Year's Model 1978
8. I Still Have That Other Girl (med Burt Bacharach) Från Painted From Memory 1998
9. Kinder Murder Från Brutal Youth 1994
10. Accidents Will Happen Från Armed Forces 1979
11. London's Brilliant Parade Från Brutal Youth 1994
12. Clubland Från Trust 1981
13. Less Than Zero Från My Aim Is True 1977
14. I Want You Från Blood & Chocolate 1986
15. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding? Från Armed Forces 1979
16. Veronica (Demo) Från Spike 1989
17. I Hope You're Happy Now Från Blood & Chocolate 1986
18. Almost Blue Från Imperial Bedroom 1982
19. I Stand Accused Från Get Happy!! 1980
20. From A Whisper To A Scream (med Glenn Tilbrook) Från Trust 1981
21. Shipbuilding Från Punch The Clock 1983

Billige Berras Biljetter AB

Igår släpptes de första biljetterna till Arvikafestivalen 2009, som ju sensationellt har Depeche Mode som huvudattraktion.

För att locka biljettköpare kampanjades det genom försäljning av ett antal biljetter, i ”mycket begränsad upplaga”, för 895 kronor styck. När dessa var slutsålda skulle ett antal biljetter säljas för 995 kronor styck. Och så vidare.

Klart jag var där, inloggad och redo, när dörrarna till webbshoppen öppnade klockan 18. Jag lyckades, trots Bolibompa- och middagsrusch, boka den näst billigaste varianten, för 995 kronor.

Efteråt kände jag mig utmattad och tom, snarare än glad och upprymd.

För det är ansträngande att vara biljettköpare i dag.

Det är ju allmänt känt att när skivbolagen går dåligt så har turnéerna blivit viktigare för artisterna. Det märks ju inte minst på biljettpriserna, som har ökat rejält. Och på efterfrågan på biljetterna.

Men medan skivbolagen försöker tänka nytt jobbar bokningsbolagen på gammalt hederligt sätt. De släpper ner en kasse biljetter, och vi får springa dit och roffa åt oss det vi kan. De som är starkast och snabbast - eller har listat ut den smartaste strategin - vinner.

Jag hade tur den här gången. Annars brukar jag inte höra till de snabbaste, vilket jag ju skrivit om här och här tidigare.

Frågan är hur länge vi ska stå ut med det? Hur länge orkar vi bli hänvisade till svarta börsen för att bli garanterade biljetter? Hur vanligt ska det behöva bli, som för Arvikafestivalen, att det börjar florera falska biljetter?

Nej, jag har ingen idé om vad som ska göras. Biljettbranschen har mycket att vinna på att visa lite kreativitet, för annars är risken stor att vi tröttnar på den. Fast det kanske är en omöjlighet? Eller korkat? Efterfrågan ökar och då är det ju bara att höja priserna, så vad är problemet?

Även om jag verkligen, verkligen, verkligen gillar Arvikafestivalen så kan jag inte låta bli att känna mig lite lurad efter gårdagens biljettköp.

Hur många var de där biljetterna som såldes i en ”mycket begränsad upplaga”?

Fjorton? Tjugotvå? Femtio?

Och när jag sedan lyckades roffa åt mig de näst billigaste biljetterna blir jag tvingad att betala en ”kortavgift” på 100 kronor, utöver serviceavgiften som är på 30 kronor biljetten, för att jag handlar med mitt eurocard. Sådant kändes ju relevant för sju, åtta år sedan, då vi oroligt och trevande började handla på nätet. Eller om vi i dag handlar för mindre än 50 spänn hos den lokala tobakshandlaren.

Men på en av Sveriges största rockfestivaler? År 2008?

Nej, det förstärker känslan av att biljettförsäljarna är de nya bilhandlarna.

Touring the universe

Jag går in på Facebook och ser jag att Alex skrivit ”där släppte de biljetterna till tysklandsspelningarna”. Jag anar direkt vad det handlar om, så jag ringer upp.

Alex kan inte prata, han nattar dotter.

En stund senare ringer han tillbaka. Sedan lotsar han mig fram till en tysk hemsida, jag langar upp mitt eurocard och knappar in mitt kortnummer och vips, så är det klart.

Den tionde juni 2009 ska vi se Depeche Mode i Berlin.

Det snurrar i mitt huvud och golvet under mina fötter gungar lite. Inte ens på Depeche Modes egen hemsida finns det i denna stund inte någon information om detta. Och jag äger redan biljett.

Till Depeche Mode! I Berlin!

Jag känner mig ung, jag känner mig hög.