Billige Berras Biljetter AB

Igår släpptes de första biljetterna till Arvikafestivalen 2009, som ju sensationellt har Depeche Mode som huvudattraktion.

För att locka biljettköpare kampanjades det genom försäljning av ett antal biljetter, i ”mycket begränsad upplaga”, för 895 kronor styck. När dessa var slutsålda skulle ett antal biljetter säljas för 995 kronor styck. Och så vidare.

Klart jag var där, inloggad och redo, när dörrarna till webbshoppen öppnade klockan 18. Jag lyckades, trots Bolibompa- och middagsrusch, boka den näst billigaste varianten, för 995 kronor.

Efteråt kände jag mig utmattad och tom, snarare än glad och upprymd.

För det är ansträngande att vara biljettköpare i dag.

Det är ju allmänt känt att när skivbolagen går dåligt så har turnéerna blivit viktigare för artisterna. Det märks ju inte minst på biljettpriserna, som har ökat rejält. Och på efterfrågan på biljetterna.

Men medan skivbolagen försöker tänka nytt jobbar bokningsbolagen på gammalt hederligt sätt. De släpper ner en kasse biljetter, och vi får springa dit och roffa åt oss det vi kan. De som är starkast och snabbast - eller har listat ut den smartaste strategin - vinner.

Jag hade tur den här gången. Annars brukar jag inte höra till de snabbaste, vilket jag ju skrivit om här och här tidigare.

Frågan är hur länge vi ska stå ut med det? Hur länge orkar vi bli hänvisade till svarta börsen för att bli garanterade biljetter? Hur vanligt ska det behöva bli, som för Arvikafestivalen, att det börjar florera falska biljetter?

Nej, jag har ingen idé om vad som ska göras. Biljettbranschen har mycket att vinna på att visa lite kreativitet, för annars är risken stor att vi tröttnar på den. Fast det kanske är en omöjlighet? Eller korkat? Efterfrågan ökar och då är det ju bara att höja priserna, så vad är problemet?

Även om jag verkligen, verkligen, verkligen gillar Arvikafestivalen så kan jag inte låta bli att känna mig lite lurad efter gårdagens biljettköp.

Hur många var de där biljetterna som såldes i en ”mycket begränsad upplaga”?

Fjorton? Tjugotvå? Femtio?

Och när jag sedan lyckades roffa åt mig de näst billigaste biljetterna blir jag tvingad att betala en ”kortavgift” på 100 kronor, utöver serviceavgiften som är på 30 kronor biljetten, för att jag handlar med mitt eurocard. Sådant kändes ju relevant för sju, åtta år sedan, då vi oroligt och trevande började handla på nätet. Eller om vi i dag handlar för mindre än 50 spänn hos den lokala tobakshandlaren.

Men på en av Sveriges största rockfestivaler? År 2008?

Nej, det förstärker känslan av att biljettförsäljarna är de nya bilhandlarna.