Rapport från ett privatjet

Det här är boken jag önskar att jag hade skrivit om livet jag önskar att jag hade levt.

Alex James, som vid sidan av Peter Hook är världens coolaste basist, har skrivit en biografi om sina år i Blur.

"Inget annat sätt - Blur, britpop och jag", heter den.

Det är grymt underhållande läsning, i synnerhet för oss som tog höga doser populärkultur under det glada 1990-talet och som på allvar engagerade oss i tvisten mellan Oasis och Blur.

Alex James engagerade sig inte så värst mycket i det bråket. Han skrattade sig igenom hela britpopvågen, med en flaska svindyr skumpa i handen, en cigg i mungipan och en fotomodell i knät.

Sedan växte han upp, köpte en gård, skaffade barn och började tillverka ost. Det här är en historia som är snaskig och gripande om vartannat.

Jan Gradvall har gjort en intervju med Blur-mannen i DN med anledning av boksläppet. Läs den här.

I det går det bland annat att läsa följande, med anledning av Blurs framtid:

"Blur kanske gör ett nytt album någon gång. Eller kanske inte. Vi hatar i alla fall inte varandra. Fast när man tror att något kan vara på gång råkar någon av misstag kalla en annan medlem för en fitta i en tidning och vi är tillbaka på ruta ett igen."

När jag läser Inget annat sätt förstår jag att all den tid jag ägnade åt att leta efter Popscene-ep:n verkligen inte var bortkastad. Det känns som att jag har varit med och upplevt något stort.

En villfarelse, naturligtvis.

Men jag blir så gärna lurad av Alex James.