Esbjörn

En julaftonsnatt för många, många år sedan befann jag mig i Missionskyrkan i Skultuna, tillsammans med mina föräldrar och ett tjugotal andra. Det var glest i bänkarna.

Längst fram i kyrkan stod ett piano, ställt på sned och med fronten nedmonterad, så att man såg klubborna som rörde sig och slog på strängarna. Det var en märklig syn.

Han som spelade var en kille i tjugoårdern, som jag mest kände som min mammas gamla elev och som min svenskalärares son. Han lutade sig över tangenterna, som om han försökte viska till dem, och fyllde rummet med långsamma klanger, snarare än melodier.

Jag själv måste ha varit i tioårsåldern och hade inte varit med om något liknande förut. Jag hade inte hört eller sett någon spela piano på det sättet. Killen vid pianot gav liksom mina julaftonskänslor nya färger.

I tanken brukar jag då och då återvända till den där magiska julaftonsnatten. Jag minns inte exakt vad han spelade, men jag minns stämningen och min fascination.

Det är en mycket vacker minnesbild.

Nu är killen vid pianot död. Esbjörn Svensson blev bara 44 år.

Det är oerhört tragiskt.

Jag har några av de skivor som han spelade in med sin trio. De har inte fångat mig på samma sätt som hans pianospel gjorde den där julaftonsnatten, förmodligen för att jag har varit för rastlös för den typen av musik. Men jag har ändå fortsatt att lyssna.

Säkert består en del av min upplevelse av Esbjörn Svensson i min stolthet över att någon som min mamma har haft som elev i skolan och som är min svenskalärares son har blivit så berömd.

Och att någon som kommer från samma håla som jag kunde uttrycka sig på det sättet med musik.

Jag har alltid känt mig stolt när jag har läst en artikel eller recension om honom. Eller när jag har fått berätta om den där julaftonen för många, många år sedan.

Jag kommer fortsätta att göra det.