Inte bara en god granne

På 1990-talet var vi båda krönikörer på VLT:s rätt offensiva nöjessida. Vi träffades aldrig, men läste varandras texter med stort intresse. Han skrev om hårdrock. Jag skrev om Kent. Typ.

Sedan blev vi äldre och hamnade i samma radhuslänga i samma förort.

Någon däruppe tyckte att jag borde få David Bogerius till granne.

Jag är glad för det. Han är en trevlig prick. Och en strålande skribent.

Nu har jag precis läst ut Davids andra bok, som heter Bedårande barn av sin tid och som handlar om Noice.

Den är både fascinerande och läskig. Fascinerande för att den med så tydliga bilder berättar om hur tonårslivet såg ut när 1970-talet blev 1980-tal och hur en rätt osannolik dröm blev verklighet för fyra rätt ordinära killar från Gustavsberg.

Läskig för att historien om Noice är så full av tragik. Att läsa de gripande kapitlen om Hasse Carlsson och Freddie Hanssons snabba uppgång och plågsamt långsamma fall ner i en skitig knarkartillvaro känns så... ledsam.

Det är en bok som dröjer sig kvar efter sista sidan.

Efter två böcker - den första handlade om Backyard Babies - har David Bogerius skaffat sig en position som Sveriges främsta rockbiografist.

Mindre coola grannar kan man ha.