Välkommen till medelålderskrisen, Ben

På ett forum läser jag att Ben Folds har skilt sig från sin fru Frally. Det är en liten bomb i den innersta, nördigaste kretsen kring den amerikanske sångaren. Frally Folds har under mågna år befunnit sig nära sin makes artistiska skapande, som fotograf, körsångerska och som uppenbar inspiration.

Nyheten ger en förklaring till varför jag har känt ett svagt motstånd till Ben Folds nya skiva Way to normal. Jag har inte kunnat sätta fingret på det tidigare, eftersom det egentligen är en skiva med fantastiska melodier och en massa energi som jag kunde sakna på förra skivan Songs for silverman.

Men det är något med texterna. Det är något med budskapet som känns bittert och olustigt. Han har gått tillbaka till det juvenila uttryck han hade på skivorna med Ben Folds Five, men glömt bort att koppla på charmen och lekfullheten.

Men nu förstår jag. När han sjunger om att ”the bitch went nuts/and called me a cunt” (följt av ett raljerande skratt) eller att det är konstigt att han aldrig har känt sin partner, trots alla år de har haft tillsammans, förkroppsligar 42-årige Folds medelålderskrisen.

Känslan av detta förstärks när han säger "this feels like a really free period in my life and I’m really enjoying it" i sin biografi.

Yeah right, Ben.

Jag tror dig inte. Jag tror att du är en väldigt vilsen man.

För i Cologne, det bästa spåret på Way to normal, sjunger han uppriktigt och ledsamt om hur det är att befinna sig långt bort från den han älskar och hur avståndet sliter dem sönder och samman. Det är en storartad liten ballad, som förmodligen ligger sanningen nära.

Ben Folds har alltid pendlat mellan det flamsigt studentikosa och det nakna, djupt personliga. Han har elegant hoppat mellan Rockin' the suburbs och Brick, Song for the dumped och Late. Det har varit hans styrka.

På Way to normal låter det som att han försöker säga något med sin nonsens. ”Hey, kolla, jag är en frånskild småbarnspappa, som åker jorden runt med mitt piano och jag är så cool för jag bryr mig inte ett skit om något”.

Det är ett inte särskilt intressant grepp. Det känns mer som att vi får tillgång till de allra grisigaste kommentarerna i en uppslitande vårdnadstvist. Det är inte ärligt, det är bara obehagligt.

Men i Cologne inte kan låta bli att blotta sitt hjärta oh tala om hur ont det gör. ”4-3-2-1, I’m letting you go”, sjunger han och smärtan tar sig ända in i mitt bröst.

Då tror jag honom på samma sätt som jag trodde honom när han sjöng The luckiest för sju år sedan.

Då sjöng han för Frally.