Fredag: Afghan Whigs

I tisdags var det exakt tio år sedan den här intervjun med John Curley i Afghan Whigs publicerades i VLT. Egentligen ville jag ju träffa Greg Dulli, men små landsortsblaskor får hålla till godo med basisten. Han var en cool kille, John, även om det där med knarket ju var lite fånigt. Men han ville väl imponera på den aningen naiva 22-åringen som satt framför honom. Han lyckades nog lite.



- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Sex, droger & Afghan Whigs

The Afghan Whigs är på turné. Stockholm är bara en i raden av städer som passerar utanför bussfönstret. Bandets basist John Curley försöker febrilt komma på något snällt att säga om vår huvudstad, men blir tvungen att erkänna att ”well you know, alla ställen ser likadana ut”.
- Men alla verkar väldigt snälla.
På lite drygt en månad ska Cinncinatti-kvartetten avverka konserter i europas större städer. För drygt en månad sedan släpptes gruppens femte album Black love och den här turnén är ett sätt för bandet att plugga in skivan inför sommarens festivalspelningar. I juni spelar de på Hultsfredsfestivalen.
Men nu sitter John Curley i sin loge på Gino i Stockholm och gör sitt bästa för att svara på frågor om bandet. Det är några timmar kvar till kvällens konsert.
Afghan Whigs är först och främst sångaren Greg Dullis band. Han skriver alla låtar, han spelar gitarr och han producerar gruppens skivor. Greg Dulli är Afghan Whigs.
Den storväxte basisten kliar sig i skägget. Han håller naturligtvis inte med mig.
- Nej, det tycker jag inte. Afghan Whigs är allas band.
”Alla” innefattar förutom John och Greg även gitarristen Rick McCollum och trummisen Paul Buchignani. Paul kom med i bandet i slutet av 1994, men övriga medlemmar har hållit ihop sedan 1988.

Historien om hur Afghan Whigs bildades har ett visst underhållningsvärde. Greg läste filmhistoria vid universitetet i Cincinnatti. På en fest där lärde han känna Rick, som ville starta ett band. Kvällen blev lång och blöt och slutade med att Greg och Rick hamnade i varsin fyllecell.
- En vecka senare kom jag med i bandet, berättar John och skrattar år händelsen.
Var det kanske detta fängelsebesök som inspirerade Greg att skriva What jail is like till gruppens förra skiva Gentlemen?
- Nej, den är snarare en metafor över ett av Gregs förhållanden.
Precis som gruppens tidigare album handlar den nya skivan Black love om relationer. Men jämför man ett förhållande med ett fängelse är det knappast lycklig kärlek man sjunger om. Greg Dullis tankar är svarta av tvångstankar och olyckliga romanser. Han inleder Black love med orden ”Tonight I say goodbye to everyone who loves me”.
- Black love handlar om de mörkare sidorna av relationer, berättar John. Det som är mörkare är mer verkligt, mer intressant än det som är glatt och bekymmersfritt.
Är Greg verkligen så deppig och pessimistisk som man kan tro av texterna?
- Nej, det är han inte. Det du hör är nog en förstärkt version av Greg.
John tar en klunk ur sitt vattenglas.
- Men det är klart, han är ju inte direkt Bobby Mcferrin, säger han och börjar leende nynna på Don´t worry be happy.

1990 skrev Afghan Whigs kontrakt med skivbolaget Sub Pop i Seattle. Samma skivbolag har varit språngbräda för band som Soundgarden och Nirvana och därför blivit kallatför grungens moder.
Var Afghan Whigs någonsin en del av grungescenen?
John skakar på sitt stora huvud.
- Nej, alla de band som betydde något för Seattle-scenen hade lämnat Sub Pop när vi släppte vår första skiva där.
Om skräniga gitarrer och pessimistiska, inåtvända texter är viktiga element för grungen så är Afghan Whigs helt klart en del av den scenen. Men Afghan Whigs blandar upp sin rockmusik med soul, funk och pop och hittar något helt eget.
- Vi låter inte som dem. Vi är mer influerade av band som Black Sabbath och MC5.
Dessutom är Afghan Whigs snyggare. På scen är kostymer vanligare än jeans och rutiga flanellskjortor.
- Vi vill se bra ut. Vi vill placera oss lite ovanför publiken. Vi vill bjuda på en show, förklarar John.
1993 släppte Afghan Whigs sin sista skiva på Sub Pop, Uptown Avondale, som var en skiva med soulcovers. En konsert med Afghan Whigs innehåller för det mesta någon gammal soulklassiker. Soundtracket till Uma Thurmans nya film, Beautiful girls, innehåller gruppens tolkning av Barry Whites Can´t get enough of your love.
Även om Afghan Whigs versioner hamnar långt ifrån originalen så lever de upp till termen soul. Greg Dulli lämnar ingen oberörd.
- Texterna är så coola. Ofta är de väldigt sorgna och rörande, medan musiken är väldigt glad. Vi försöker få musiken att kännas på samma sätt som texterna känns, säger John entusiastiskt.

Hemma i Cinncinatti driver John en studio tillsammans med Afghan Whigs ljudtekniker. Här producerar han skivor med lokala band och spelar även in demos med sitt eget band. Eftersom han är ute och turnérar mycket med Afghan Whigs finns det dock inte så mycket tid över till studion. Semester är inte att tänka på.
- Jag blir snabbt rastlös, berättar John. Jag arbetar nog både full tid i studion och full tid med Afghan Whigs. Antingen arbetar jag...
John tar en sekunds paus.
- ...eller tar droger.
Hoppsan.
- Om jag tar mycket droger? Tja, jag tar inga droger just nu, om du undrar...
John flinar med hela ansiktet.
Så detta är vad Afghan Whigs handlar om; sex, drugs and rock´n roll?
- Well, om det är en bra dag...
- Allvarligt talat, jag känner ingen musiker som inte tar droger. Alla jag känner gör likadant; de dricker sprit och röker på lite, säger John och får det låta som det mest naturliga i världen.
- Men det ni ser av vårt liv är bara fyra timmar om dygnet. Och det är under dessa fyra timmar som vi tänjer gränserna. Och det är då ni skriver om oss. Under de övriga 20 timmarna är vi som alla andra; vi sover, vi äter, vi reser.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Afghan Whigs släppte ytterligare en platta, 1965, innan bandet splittrades 2001. Greg Dulli spelar numera med The Twilight Singers. När jag intervjuade Dulli för något år sedan berättade han att en Afghan Whigs-samling är på gång. Och att det finns massor av soulcovers inspelade, men som aldrig släppts. Här får du svar på nästan alla dina frågor om Afghan Whigs.

Skulle du ha gillat det här, Elvis?

För nog skulle det här stället på Ninmanhemin Road hetat något annat om det inte vore för Moody blue, den sista hitlåt du spelade in?

Well, du skulle ha älskat maten i varje fall. Vi åt frukost där igår: bananpannkakor med sirap, äggröra och korv, limesmoothie och kaffe. Inte så värst thailändskt, kanske, men väldigt gott.

Rapport från gränsen

Det känns som en scen ur Sagan om ringen. Eller som att stå och blicka mot Törnrosdalen. På andra sidan floden ligger diktaturen Burma, inbäddad i dramatiska berg och mörk, tät grönska. Det är ett land där ondskan härskar.

Jag har följt situationen i landet under de senaste fem åren, tack vare min fru, som under ett år i Thailand jobbade som volontär med flyktingar från Burma.

Nu är vi på besök hos hennes vänner i Chiang Mai och jag får för första gången själv besöka gränsen till Burma.

Visst, det är bara ett stycke land med några berg och lite skog, det som jag ser på andra sidan floden. Men vetskapen om allt lidande och elände som gömmer sig i skogarna gör utsikten märkligt skrämmande. Liksom vetskapen att det kanske sitter någon i en vaktutpost och betraktar mig genom en kikare.

Livet hemma i radhuset påminner väldigt lite om den vardag som flyktingarna i den lilla by som vi besöker upplever. "Ibland hör vi gevärsskott i skogen på andra sidan", berättar en flicka som vi träffar.

Musik? Ja, på night market i Chiang mai får man en färsk, hembränd cd för tjugo spänn. Jag köper inget. Jag har inga särskilda åsikter om piratkopiering, annat än att jag inte står ut med hemkopierade omslag. Jag vill ha hela paketet, hela känslan liksom, med omslag och tryck på skivan. Det är en dyr princip.

Däremot frångår jag mina principer när jag hittar säsong fyra och fem av Six feet under på dvd. Köper dem, liksom Walk the line, den nya Nicke Nyfiken-filmen och en live-dvd med Ben Folds Five. Totalt pris: lite drygt 200 kronor.

Det är en galen värld.

Nu drar vi!

Hejdå radhuset. Hejdå bloggen. Hej Chiang mai.

Jag borde väl vara ledsen över att missa både The Knife och Morrissey, som ju båda konserterar i Stockholm i veckan. Men det är jag inte. Jo, lite kanske.

Vi hörs om en vecka eller så.

Fredag: Jonny Polonsky

Under femton års tid har jag ägnat mycket tid åt att skriva om musik. Numera bor jag ju i radhus med fru och barn och skulder till banken och har inte längre samma möjlighet att ägna mig åt den typ av ideellt arbete som brukar kallas rockjournalistik.

Men det finns rätt mycket rolig skåpmat i arkivet. För att ge texterna nytt liv och för att ge dig något att göra under de sista timmarna före helgen så tänker jag hädanefter lägga ut en gammal favorit varje fredag.

Först ut är en tidigare opublicerad text om powerpopmannen Jonny Polonsky. Han var glödhet 1996. När han för två år sedan gjorde comeback gjorde jag en intervju med honom. Tyvärr lyckades jag inte få den såld någonstans, så uppenbarligen är han inte så het längre. Eller så var det bara min artikel som inte upplevdes som het. Jonny förtjänar dock sin plats i historieböckerna. Läs själv:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Hej jag heter Jonny

Det vore lätt att kalla Jonny Polonsky oföretagsam. På åtta år har han givit ut fyrtio minuter musik.
Men det är fyrtio viktiga minuter, åtminstone för powerpopen.
I synnerhet de tjugo första har skrivit in sig i genrens historiebok.
De finns dokumenterade på Hi my name is Jonny, Polonskys smått genialt betitlade första album.
Genom en tidig demo upptäcktes Chicagosonen av självaste Frank Black i början av 1990-talet. Med hjälp av sin mentor fick Jonny kontrakt med American, som gav ut debuten 1996.
Redan året därpå påbörjade han inspelningen av uppföljaren, som snabbt döptes till The power of sound.
Men istället för mer musik blev det tystnad.
Rykten sade att han jobbade på alligatorfarm i Florida eller att han försörjde sig som gitarrlärare. I intervjuer förklarade sångaren att alltihopa var sant.
2001 släpptes en sexspårs-EP, There is something wrong with you, på Eggbert records. Den var bakad enligt samma stringenta powerpoprecept som debuten.
Men sedan följde mer tystnad.
Nu, åtta år efter debuten, är The Power of sound äntligen redo att möta världen.
Och jodå, ingredienserna är desamma.
Jonny Polonsky ställer sig dock tveksam till att blandas ihop med termen powerpop.
- Jag har aldrig riktigt förstått vad den betyder. Jag betraktar det jag gör som rock'n roll. Jag försöker se på saker som bra eller dåliga, om jag gillar dem eller ej, säger han.
Däremot har han inga problem med att rada upp sina favoriter inom genren.
- Av det som brukar tituleras powerpop gillar jag Weezers två första, Radio City med Big Star, alla skivor med Dave Edmunds, Nick Lowe och Rockpile, Frosting on the beater med Posies, 100 % fun med Matthew Sweet och så ett band som kallas Dirty Looks. Inte metalbandet, utan de som gav ut skivor på Stiff records på 1980-talet. Och så älskar jag låten Goldfinger med Ash.

Det tog dig åtta år att följa upp Hi my name is Jonny, fastän du började jobba på skivan redan 1997. Varför har det dröjt så länge?
Det tog mig åtta år att hitta någon som ville ge ut en skiva med mig. Jag skojar inte. Jag menar, visst fanns det pyttesmå bolag som erbjöd sig att släppa skivan, men det hade varit lika bra som att släppa den på egen hand. Den skulle lika gärna kunna ligga i en garderob och samla damm.
Så det tog mig åtta år att hitta någon som var intresserad av att släppa min skiva och som dessutom hade lite pengar att marknadsföra den. Jag får inget betalt för den här skivan och jag får inte tillbaka vad jag lagt ut på inspelningarna. Men jag klagar inte. Jag är glad över att få ge ut skivor igen.

Du har kallat The power of sound för din andra debut.
Det var mest ett skämt. Det har gått så lång tid sedan jag hade en skiva ute, att det känns som om det här vore den första.

Berätta lite om skivan.
Sångerna var ganska lätta att skriva, men det tog tre år att avsluta skivan. Jag finansierade skivan själv, så jag kunde bara vara i studion när det fanns tid och pengar, vilket inte var så ofta. Och medan tiden går ändrar man syn på vad som ska vara med på skivan. Skivan som nu kommer ut är väldigt annorlunda hur den lät för tre år sedan. Den spelades in i Chicago och Los Angeles. Vi tillbringade mest tid i Western Sound Labs i Chicago. Det är en studio som brukade kallas Kingsize. Det var där Wilco spelade in Summer teeth och Woody Guthrie-skivorna. Ken Sluiter, som jag producerat skiva tillsammans med, var delägare i Western/Kingsize.

Power of sound släpps av Loveless records. Varje gång du har släppt en skiva har du bytt skivbolag. Hur kommer det sig? Är du svår att samarbeta med?
I allmänhet är det skivbolagen som är svåra att ha med att göra, jag är a pretty easy going motherfucker. Jag hoppade av American eftersom jag fått ett löftet om att bli signad till Epic Records, vilket aldrig blev av. Så det var ett misstag att lämna American. Att jag gav ut endast en EP på Eggbert berodde på att killen som drev företaget dog. Så jag hoppas att Loveless har någon sorts livförsäkring...

Har din inställning till skivbranschen förändrats genom åren?
Jag tar inte saker och ting personligt längre. När någonting händer eller inte händer känns det inte som samma förkrossande besvikelse. Nu vet jag att det inte var meningen och att någonting bättre väntar runt hörnet, att kasta sig över. Jag antar att det är en attitydförändring som har med livet i allmänhet att göra, men det går definitivt att tillämpa på den här slembranschen.

Vad vet du om livet i dag som du inte kände till när du släppte Hi my name is Jonny?
Förhoppningsvis en hel del! Jag var bara 21 när jag spelade in den skivan och nu är jag 31. Livet har förändrats. Jag tycker att trettioårsåldern är mycket roligare än tjugoårsåldern. Det är inte lika dramatiskt eller deprimerande. Men det är bara så som jag ser det. Jag är glad över att ha överlevt.

Är det möjligt att överleva ekonomiskt som powerpoplegend?
Om jag mötte en powerpoplegend, skulle lovar jag att berätta det för dig. Jag stötte faktiskt ihop med Doug Fieger i The Knack när jag vara och handlade häromdagen. Jag sade hej och förklarade att han var awesome, men jag glömde bort att kolla hans plånbok... Men du menar om jag har lyckats försörja mig på min musik? Ja, jag har tjänat lite pengar på musiken, men inte så mycket genom skivförsäljning som genom att ha mina låtar i filmer och tv-program och att spelas i radio. Men jag har haft en uppsjö av jobb sedan Hi my name is Jonny släpptes. För inte så länge sedan var jag gitarrtekniker åt Audioslave, men nu arbetar jag som tekniker åt Rick Rubin, så man kan säga att jag är tillbaka där allt började. Och så jobbade jag ju som gitarrlärare i två år. Det var kul, jag lärde en massa coola ungar att spela gitarr. Om jag är en bra lärare? Jag vet inte. Förmodligen inte. Jag vet inte hur jag ska förklara vad jag gör med gitarren och jag vet inte heller varför jag kan spela. Jag bara kan det.

Du gillar uppenbarligen korta låtar. Hur lång får en anständig powerpoplåt vara?
Jag vet inte. Jag tänker inte riktigt på saker som om de är för långa eller för korta. Det finns sånger som jag älskar som är åtta minuter långa, som till exempel Width of a Circle från The Man Who Sold the World. Och så älskar jag titelspåret från Trompe le Monde, som är mindre än två minuter. Jag gillar helt enkelt bra musik, oavsett hur lång eller kort den är, bara den säger något. Och så gillar jag all musik, inte bara powerpop.

Hi my name is Jonny låter lika tidlös i dag som den gjorde då den släpptes, för åtta år sedan. Och förmodligen kommer den låta lika bra om tio år. Vad tror du det beror på?
Jag vet inte, men jag uppskattar komplimangen! Jag tror att om du bara är ärlig mot dig själv och inte ägnar något annat än det du verkligen vill göra uppmärksamhet, då är sannolikheten större att du gör något som kommer att leva längre än om du försöker följa trender och göra sådan som du tror at folk kommer att gilla. Men det är lättare sagt än gjort...

Vad tycker du om skivan idag?
Jag älskar den. Den tar mig verkligen tillbaka till den tidsperioden, när jag bara var en ung kille som försökte göra rockmusik. Inspelningen saknade inte turbulenta ögonblick, men jag hade mycket kul under de här åren. Det är märkligt att lyssna på den i dag, för det känns som att någon annan, som inte är jag, spelade in den. Du måste kolla in Touched by Genius: The Ultimate TAJP Collection om du vill höra de här låtarna i sina demoversion. Det är en samling med alla tejper som jag skickade till Frank Black och alla andra.

På Hi my name is Jonny spelade du alla instrument själv och producerade. Det borde rimligtvis vara ganska ovanligt, åtminstone på ett så stort skivbolag. Varför valde du att göra så? Jag menar, det kan ju inte bero på pengabrist?
Nej, det hade ingenting med pengar att göra. När jag fick skivkontrakt hade jag under många år gjort allting själv under mina inspelningar; skött tekniken och alla instrument själv. Det var så jag ville arbeta då. I dag trivs jag med att ha ett band och att spela in tillsammans tekniker och producent. Det innebär en enorm press att sköta precis allting själv och det känns inte längre lika kul. Men kanske spelar jag någon gång in en ny skiva på samma sätt som jag gjorde den första, vem vet?

Vart lärde du dig spela alla dessa instrument?
Jag gillar alla instrument. Jag är i första hand gitarrist, men jag tänker på trummor dagarna i ända. Förmodligen är det trummor jag gillar att spela mest. Det är lättare med gitarr, för det har jag spelat sedan jag var nio. Vi hade ett piano hemma när jag växte upp, så jag lärde mig spela det också. När jag gick på high school skaffade jag mig ett trumset, och jag brukade spela till skivor. Vanligtvis använder jag mig av gitarr när jag skriver låtar, ibland piano. Och ibland skriver jag direkt i huvudet, utan något instrument.

Men nu har du ditt eget band. Berätta om det.
Ja, på skivan spelar jag gitarr, Solomon Snyder bas och Joe Dapier trummor. Det är samma band som jag turnérade med efter Hi my name is Jonny. Vi är vänner sedan uppväxten. Solomon spelar fortfarande med mig, men vi har ett antal trummisar som vi brukar använda oss av. Sol och jag bor i Los Angeles medan Joe fortfarande bor i Chicago. Men jag håller på att övertyga honom om att han ska flytta hit.

Vad fick dig intresserad av rock'n roll?
Jag minns inte vad det var, kanske var det arbetstiderna...? Jag gillade hur musiken fick mig att känna; den fängslade mig och gjorde mig lycklig och hänförd. Men jag vet inte ens vad det är som gör att jag fortsätter intressera mig för rock'n roll. Vid olika tidpunkter i mitt liv har jag försökt sluta ägna mig åt det jag gör, men jag det kommer hela tiden tillbaka. Det är helt enkelt en del av min kropp. Den finns i mitt blod, som SARS eller ebola.

Vilka var dina första hjältar?
Jag hade många hjältar när jag växte upp: Beatles, Monkees, Duran Duran, Jimi Hendrix, Replacements, Pixies, Wreckless Eric... jag älskar dem fortfarande, allihop. Nuförtiden är Tom Waits, Iggy Pop, Queens of the Stone age mina hjältar.

Köper du mycket skivor?
Nja, jag skulle inte vilja kalla mig en samlare, men jag köper skivor hyfsat frekvent. Mina senaste inköp var Revolver, Black Sabbath-boxen, Soundgardens Down on the upside, Marc Ribots Saints, Evil Empire med Rage against the machine och Fatherfucker med Peaches.

Första gången vi var i kontakt med varandra sade du ”Sverige har alltid stöttat mig och min musik”. På vilket sätt?
Jag och mitt band spelade i Sverige 1996, på Dalarocken i Hedemora. Det var väldigt roligt och alla vi mötte var otroligt vänliga. Sedan dess har jag fått en massa post och e-mail från svenska fans. Jag tror att mina låtar har spelats rätt mycket i radio. Och så turnérade jag med Fireside i USA i mitten av 1990-talet. Jag minns att de var trevliga killar. They rocked super hard.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Nej, det kom ingen uppföljare till The Power of Sound under 1995. För mer info, kolla in Jonnys hemsida.

30 timmar kvar till Thailand

I morgon eftermiddag kommer jag att sjunka ner i en flygplansstol på ett plan på väg till Bangkok. Under de första timmarna kommer jag förmodligen bara sitta där och flämta och känna pulsen slå, ungefär som när man har fått springa till bussen. Jag har sprungit i två veckor nu för att kunna få tid att koppla av under denna semestervecka. Det är logik på hög nivå. Det har skrivits en rasande mängd artiklar och gjorts intervjuer och förberetts barnvakt och städats hus och packats väskor och köpts sommarkläder.

Men vad skönt det kommer att bli. Och vad jag ser fram emot att få sitta där i flygplansstolen och göra ingenting.

När planet har lyft och är på väg upp genom molnen ska jag spela Lovely head med Goldfrapp i min iPod. Det är världens bästa soundtrack till en flygtur.

Sweet Matthew

Skulle jag någon gång tvingas rangordna mina favoritartister skulle Matthew Sweet hamna ganska högt upp på listan. Somliga dagar skulle han nog till och med hamna överst.

Sedan storsatsningen med supertrion The Thorns för några år sedan har Sweet återgått till en lofi-tillvaro, med svårtåkomliga utgivningar på små skivbolag. Det verkar i princip omöjligt att hitta hans skivor i svenska skivaffärer. Det är mycket synd, för han är - femton år efter genombrottet med plattan Girlfriend - alltjämt en av de mest intressanta artisterna inom genren powerpop.

Nu har han en ny skiva på gång, som också lär bli svår att få tag på bland svenska månglare. Det är ett samarbete med Susanna Hoffs från The Bangles. På skivan Under the covers Vol.1, som släpps den 18 april, sjunger de sig igenom sina favoritlåtar från 1960-talet (och en från 1970-talet). På deras hemsida kan du lyssna på några av spåren. Det låter mycket angenämt.

Här är låtarna på skivan:
1. I See The Rain (The Marmalade)
2. And Your Bird Can Sing (The Beatles)
3. It’s All Over Now, Baby Blue (Bob Dylan)
4. Who Knows Where The Time Goes? (Fairport Convention)
5. Cinnamon Girl (Neil Young And Crazy Horse)
6. Alone Again Or (Love)
7. Warmth Of The Sun (The Beach Boys)
8. Different Drum (The Stone Poneys)
9. The Kids Are Alright (The Who)
10. Sunday Morning (The Velvet Underground)
11. Everybody Knows This Is Nowhere (Neil Young And Crazy Horse)
12. Care Of Cell 44 (The Zombies)
13. Monday Monday (The Mamas And The Papas)
14. She May Call You Up Tonight (The Left Banke)
15. Run To Me (The Bee Gees)

Att skivans titel avslutas med "Vol.1" låter lovande. Fast nog vore det ännu roligare om Matthew Sweet släppte en ny skiva med eget material.

Jag intervjuade honom i samband med The Thorns spelning i Stockholm för tre år sedan. Han gjorde sitt bästa för att leva upp till sitt efternamn och verkade inte alls särskild besvärad över att jag hellre ställde frågor om Girlfriend än om hans pågående projekt. När intervjun var över och vi följdes åt till dörren frågade han mig högt och glatt om jag visste vart han kunde få tag på gräs. När jag, aningen paff och svenskt rekorderligt, förklarade att jag endast kunde erbjuda honom svaga cigaretter skrattade han och skakade på huvudet och sade "nah, that won´t help me".

Min artikel om The Thorns hittar du här.

Straight outta Aspudden

I dag säger vi stort grattis till syntaren, svartbyggaren och vännen El Robbo som fyller sjukt många år. Om du frågar honom hur många, så kommer han med sannolikhet att ljuga sig blå. Men jag har hållit räkningen, ty jag har hängt med under ganska många av åren. Däremot är jag naturligtvis avsvärt mycket yngre än han.

Värsta grymma presenten landar förhoppningsvis i min brevlåda i dag. Sedan får vi se hur lång tid det tar att transportera den från radhuset till Aspudden.

Ha en skön dag!

White + Benson = The Raconteurs

Det har talats länge om samarbetet mellan bluesmannen Jack White (från White Stripes) och powerpopgeniet Brendan Benson, men nu blir det verklighet. Deras band The Raconteurs befinner sig just nu på turné i England, där det ger sina första konserter. Och i slutet av april släpps bandets debutsingel Steady, as she goes. Ytterligare några veckor senare kommer fullängdaren Broken boy soldier.

Det är sällan jag blir imponerad av en hemsida, men deras är verkligen grym. Den skruvar tillbaka klockorna till 1982. Kolla in själv.

Och så är det förstås också lite imponerande att Jim Jarmusch har regisserat deras första video.

Raggarkungen

Raggare is a bunch of motherfuckers, skaldade Rude kids en gång för länge sedan.

Jag kan tänka mig att den inte är någon favoritlåt hemma hos Sten Berglind, svensk raggarkulturs främste försvarare.

Nu slår journalisten, västeråsaren och Elvisvännen Berglind ytterligare ett slag för denna kultur genom att följa upp sin bok Raggare med en samlingsskiva på samma tema. Raggare - Rocklåtarna som skakade Sverige släpps i april. ”Den mest kompletta raggarsamlingen någonsin, ingen slår min research. Den har pågått sedan 1957”, säger Berglind på skivbolagets hemsida.

Du kommer nog aldrig hitta den skivan i min samling, men entusiasten Sten Berglind förtjänar all uppmärksamhet han kan få. Och snoka gärna upp hans bok Elvis - Från Västerås till Memphis.

Bert!

Jodå, även jag har intervjuat Bert Karlsson. Vill du läsa går du in här och letar upp sidorna 26-27. Inget jag får Pulitzerpriset för.

Mitt under intervjun, som gjordes på telefon, ringde det i hans andra lur. Utan att ursäkta sig svarade han och började prata. Så där satt jag tyst, med telefonen i handen. Det enda jag fick ur mig var ett förvirrat "hallå....?". Efter någon minut avslutade han det andra samtalet och fortsatte vår konversation i samma mening som han nyss hade avbrutit. Rätt snyggt. Rätt mycket Bert. Inbillar jag mig.

Greg Dulli och jag

Den 16 maj släpper soulmannen och Ohio-sonen Greg Dulli ett nytt album med sitt band The Twilight Singers. Skivan heter Powder burns och är Dullis fjärde sedan uppbrottet från Afghan Whigs (femte om man räknar demosamlingen Amber headlights).

"It's rock and sometimes hard rock", sade Dulli om skivan till Billboard i somras.

Några dagar efter skivsläppet ger sig Dulli och hans band ut på en turné, som så småningom även ska besöka Europa. Låt oss hoppas på en sverigespelning och i sådana fall ett lika bländande framträdande som det han gjorde på Debaser i januari 2004.

Men redan nästa måndag, den 27:e mars, kommer Greg Dulli till Stockholm för att göra promotion för sin nya skiva. Låt oss hoppas att det kliar så pass mycket i hans fingrar att han vill kliva upp på en scen någonstans. Fast å andra sidan hoppas jag nog inte det, egoist som jag är, eftersom jag själv inte befinner mig i landet då. Suck.

När Twilight Singers släppte sin coverplatta She loves you fick jag möjlighet att göra en telefonintervju med min hjälte, på uppdrag av VLT. Tyvärr hittar jag ingen länk till den nu. Han var precis så underhållande som man kan tro när man ser honom på en scen.

Och en gång har vi hälsat på varandra, jag och Greg. In real life, så att säga. Det var när jag intervjuade Afghan Whigs basist John Curley inför bandets konsert på Gino, någon gång under det glada 1990-talet. Utanför logen satt Dulli i en intervju med en annan journalist. "Hi", sade han när jag passerade. "Hi", sade jag.

Det var ett fint ögonblick i en ung nörds liv.

Schlagerdrama i radhuset

Så infann den sig till slut; schlageryran. Efter fyra extremt sega delfinaler (eller tre i varje fall; men jag förutsätter att den som jag missade var lika boring som de andra) blev det till slut lite traditionell spänning i den sista. Du vet, man sitter och får gåshud av musik man vanligtvis inte ens skulle ta i med tång och man skrattar åt trevliga familje-tv-skämt som man annars inte ens skulle dra på munnen åt.

Men tänk om vi hade kunnat slippa alla snabb-tv-shower och alla skitlåtar och istället fått dessa finallåtar serverade direkt, utan en lång omväg via Leksand och Karlskrona och vart det nu var någonstans? Det hade sparat mycket tid och tålamod.

"Men varför satt du då och tittade, om du är så jävla gnällig", tänker du säkert. Tja, varför? För att det är melodifestivalen. Jag och denna tävling har ett långt gemensamt förflutet och det känns näst intill som en omöjlighet att inte följa den. I min värld är melodifestivalen synonym med fest. Och så lite barndom också.

Och så länge det finns spår kvar av min barndoms melodifestivaler så lär jag fortsätta titta. I år var de inte många, men de fanns där.

Hur vi röstade i radhuset? Jag röstade på BWO och hustrun på Carola. Och så röstade jag åt Maria och Johan, som satt på en indisk restaurang i London och skickade sms: Andreas Johnson åt Maria och Kicki Danielsson åt Johan.

Sedan, när det blev lite spännande och faktiskt såg ut att kunna bli en annan segrare än Carola, fegröstade jag på Andreas J. Då replikerade hustrun med att rösta åt fyraåringen (som sov sedan två timmar tillbaka) på Carola.

Jaja, det blev i varje fall en massa pengar till radiohjälpen.

Jag mötte Elvis

Nu har jag grävt lite i arkivet igen och hittat en massa krönikor från åren 1996 till 2000 (och då menar jag verkligen en massa; jag verkar ha varit grymt produktiv på den tiden) på en omärkt diskett. Rätt roligt.

Följande text publicerades i Vestmanlands Läns Tidning den 23 juli 1998 och handlar om när jag mötte Elvis. Enligt uppgift lever och verkar han fortfarande på Åland:


"Elvis Presley hade aldrig mustasch.
Kanske finns det någonstans någon Elvis-kännare som kan visa upp ett gulnat fotografi på en ung Elvis iförd gles mopedmustasch. Vad vet jag.
Men sedan, då Elvis lämnat det civila truckerlivet bakom sig och börjat röra på höfterna i amerikansk TV, lät han aldrig hårväxten få fritt spelrum på överläppen. Det är jag nästan övertygad om.

På Eckerö-hotellet som vi bor på heter Elvis egentligen Ronald Karlsson. Han kan förebildens 1970-talsreportoar hyfsat, han rör sig lite Elvis-plufsigt på scenen och han har ett vibrato som i sina bästa stunder eventuellt skulle kunna påminna om kungens djupa stämma.
Ronald Karlsson är en halvskaplig Elvis-imitatör, med andra ord.
Om det inte varit för mustaschen.

Jag trodde att utseendet var viktigt för Elvisimititörer; att en snygg fasad kan dölja bristfällig talang. Med lite svart hårfärg och brylcreme kan väl vem som helst bli sin egen Elvis? De som väljer att efterlikna idolen under hans första år som rebellisk rockkung klär sig i jeans och motorcykeljacka. Den som föredrar Elvis´ svulstiga 70-tal har sparkdräkt, glitter och polisonger.
Ronald Karlsson har vit sparkdräkt med guldbroderier, ett brett, glänsande bälte, glasögon och rakt hår som inte skådat brylcreme på många år och som är aningen för långt över öronen.
Och utöver detta har han dessutom en bred tangorabatt.
Det borde finnas en oskriven lag som förbjuder sådant.
Ty det vore mindre uppseendeväckande att se Kojak med stort, lockigt hår, James Bond dricka öl ur burk eller Paul McCartney spela bas med högerhandsfattning.

Ålänningarna verkar dock inte vara så noga vad mustaschen beträffar. Ronald Karlsson uppträder i hotellets restaurang under onsdagar, fredagar och lördagar och ett anslag på dörren uppmanar gäster att boka bord i god tid i förväg. Våra åländska vänner säger ”jaså, Elvis?” när vi berättar vilket hotell vi bor på. En plansch förkunnar att Ronald Karlsson ska uppträda som Elvis i finsk TV under juli månad.
Den åländska Elvis-hysterin verkar vara total.
I hotellbaren har man döpt om husets vin till ”Elvis kyss” och utanför entrén står en stor amerikanare med kungens namn på nummerplåten.

Showen visar sig ha en bit kvar till Las Vegas-klass. I hotellrestaurangen backas Elvis upp av ett hurtigt tvåmans-dansband som mest står och ler fånigt bakom sina keyboards. Kungen själv sjunger med en sådan inlevelse att han glömmer bort ordens konsonanter. Allt som återstår av de trånande kärlekstexterna är ett mullrande vibrato.
Men stämningen är hög och publiken jublar så fort den får tillfälle. Elvis gestikulerar och ler åt kamerablixtarna.
Att en åländsk Elvis-imitatör med mustasch lyckas trollbinda en fullsatt restaurang i ett regnigt juli skulle kunna ses som ett tecken på att någonting är fel i vårt musikklimat.
Men ingen ägnar detta en tanke under denna kväll.
”Thank you”, säger Elvis med finsk brytning mellan två låtar. Han torkar svetten ur pannan med baksidan av vänsterhanden medan han drar högerhanden genom mustaschen.
Elvis lever."

Trumelitrum

Världens tyngsta powerpoptrummis, Ric Menck, har ett nytt band! Fast egentligen är det inte nytt; informationen har bara inte nått radhuset förrän nu. Bandet heter The Tyde och släpper i dag sin tredje platta, Three´s Co.

Bandets förgrundsfigurer, bröderna Darren och Brent Rademaker, gillar surfning, Beach Boys och Teenage Fanclub. Ric Mencks hemmaplan, med andra ord.

Jag vet egentligen väldigt lite om trummisar och trummandets ädla konst, men hör på en gång när det är Ric Menck som håller i pinnarna. Be mig inte förklara varför. Hans inspelningar med Velvet Crush och Matthew Sweet har i varje fall gjort honom odödlig i powerpopkretsar.

Dessutom spelar han då och då in egna låtar. Några av dem finns dokumenterade på den söta lilla samlingen The ballad of Ric Menck.

Lika som bär

Allting har ett ursprung... Notera att Depeche Mode var först, två år före Sabbath.

Mer plankade omslag hittar du här.

In the radhus

Ända sedan Arvikafestivalen i somras har jag längtat efter att få höra On the radio med The Concretes på skiva. I dag kom bandets nya skiva In colour med posten. Och den har On the radio som öppningsspår! Och den låter precis lika solig och varm som jag minns att den gjorde den där gråblöta torsdagen i juli. Och utanför radhuset spricker himlen upp och det luktar lite vår i luften.

Ljuva torsdag.

Idiotrock

"You are the sun, you are the only one, you are so cool, you are so rock & roll", sjunger Billy Lunn i brittiska The Subways i låten Rock & roll queen. Låten är med på bandets debutplatta Young for eternity, som Annika köpte åt mig i New York. Trion är tydligen het där just nu.

Plattan är fylld till bredden med dumma riff, naiva texter, stulna melodislingor och inövade poser.

Jag älskar det.

För samtidigt som jag gärna kryper in i själfull musik där varje stavelse har en direktlänk mellan upphovsmannens och mottagarens hjärtan så låter jag mig nästan lika gärna brottas ner av sådan här idiotrock, som frustar av tonårig energi och som är omöjlig att skaka av sig.

The Subways förkroppsligar allt som är korkat med rockmusik och får mig omedelbart att vilja starta ett band. Du är härmed varnad.

PSB updated

Jag insåg att gårdagens Pet Shop Boys-lista var sällsynt förutsägbar. Så jag har gjort en ny (I told you so!). Men nu har jag uteslutit alla låtar som har givits ut på singel.

Här är dagens PSB Top 5:

1. This must be the place I waited years to leave (från Behaviour)
2. Tonight is forever (från Please)
3. I´m not scared (från Introspective)
4. It couldn´t happen here (från Actually)
5. London (från Release; den släpptes i och för sig som singel i Tyskland, men Tyskland räknas inte, eller hur?)

I morgon är, som bekant, en annan dag.

O.G jubilerar!

I dag säger vi grattis till mästertipsaren, audiofilen och vännen Original Mats, emellanåt även kallad O.G, som fyller 18, 27, 48 eller 72 år.

Det börjar bli lite svårt att hålla räkningen på alla år, men kom ihåg att det är med män som med ett åldrande vin: det blir bara dyrare med åren. Och så blir det besvärligare att få upp korken.

Hoppas att du får en grym födelsedag! En present är på väg.

iPSB

På tunnelbanan hem från stan börjar min iPod plötsligt fira en spontan Pet Shop Boys-festival. Trots att apparaten är inställd på shuffle spelar den It´s a sin, I wouldn´t normally do this kind of thing, In the night (1995-versionen) och Love comes quickly i tät följd.

Kanske håller den på att förbereda sig inför releasen av den nya skivan Fundamental, som släpps om en och en halv månad? Den ska, enligt initierade vara den bästa skiva som duon har givit ut. Även om jag starkt betvivlar det, så känns det skönt att veta att herrarna Tennant & Lowe är i god form.

Här är min egen PSB Top 5 (i dag, ska understrykas. I morgon ser den förmodligen annorlunda ut):

1. Suburbia
2. Being boring
3. Left to my own devices
4. I wouldn´t normally do this kind of thing
5. New York City Boy

Har du vägarna förbi Newcastle den 1 maj kan du höra Pet Shop Boys framföra sin hyfsat nyskrivna musik till filmen Battleship Potemkin tillsammans med Northern Sinfonia Orchestra. Ska dessutom vara gratis, om jag har förstått saken rätt.

Isaac Hayes slutar i South Park!

En mörk dag för populärkulturen. Läs själv.

Och kolla in den här sidan om du missat avsnittet som lär ha fått Hayes att sluta. Det är stor humor.

Americanos

Minns någon inköpslistan som jag skickade med Annika till New York? Den som, i mitt tycke, mest innehöll en massa standardamericana och som jag trodde skulle bli en lätt match för henne?

Well, den blev ingen lätt match.

Med sig hem i bagaget hade hon två av skivorna på listan. Två! Inlevelsefullt har jag fått beskrivet hur hon gått från butik till butik, bland annat legendariska Other music, och visat upp min lista. Till svar har hon mest fått huvudskakningar. Ep-skivor är tydligen kallare än Nordpolen. Liksom The Jayhawks. Tower records hade inte Ben Folds-ep:n Live at Tower records.

Än en gång är det bevisat att amerikanerna inte har någon smak.

Men plattorna med Juliana Hatfield och Neko Case var fina. Liksom bonusskivorna med The Subways och Go! Team. Tack för insatsen, Annika! Hoppas min dumma lista inte slitit alltför hårt på dina skor och ditt tålamod.

Dagens Elvis

Varje dag innebär ett nytt svar på den stora och viktiga frågan om vilken som var Elvis Presleys största stund i karriären. Eller ja... för sådana som jag, i varje fall. För det mesta brukar jag hävda att formtoppen infann sig runt 1969. Eller 1972. Eller senare. Ganska sällan brukar jag nämna 1956-57, men det beror nog mer på att jag föredrar det sentimentala före den tidiga rocken. Och under de sista åren av sitt liv sjöng Elvis nästan uteslutande smöriga ballader. Det är inte ovanligt att hans karriär delas upp i just dessa två läger, misstänker jag.

Men det finns en gyllene tidsålder för Elvis som nästan har glömts bort. Den finns dokumenterad på samlingen Tomorrow is a long time, som gavs ut 1999. "Det är en skiva som kunde ha blivit av och som borde ha blivit av... men som aldrig blev det", skriver Colin Escott i skivhäftet.

1960-talet är ju vanligtvis en tidsperiod som får de flesta fantaster att nervöst skruva på sig. Här försökte och försökte och försökte Elvis bli stjärna i Hollywood. Men endast i undantagsfall lyckades han lyfta sig över pinsamhetens gräns som skådespelare. Musiken inskränktes till filmmusik, som sällan överträffade skådespelarinsatserna.

Men i mitten av 1960-talet började Elvis längta tillbaka till den musik han passionerat älskade, inte bara de tramsiga filmlåtar som kontrakten förband honom att spela in. Så han började samla ihop sitt band och sporadiskt spela in låtar i en studio. Vissa gavs ut som singlar, vissa hamnade på singelbaksidor till filmhitsen och vissa trängdes in på filmmusikplattorna.

Tomorrow is a long time är ett försök att samla ihop de låtar han spelade in mellan 1966 och 1968 och - som Escott uttrycker det - retrospektivt skapa det album som skulle kunna ha givits ut. Detta album hade kanske kunnat ge Elvis en annan karriär, än vad som komma skulle. Helt klart är i varje fall att dessa inspelningar banade väg för hans magnifika musikaliska återkomst, NBC-showen som brukar kallas The '68 comeback special.

Musiken på skivan är svängig, countrydoftande rhythm´n´blues. Elvis har valt ut låtarna och han sjunger dem rakt och engagerat, utan det där djupa vibratot som kom att dominera hans 1970-tal. Låtar som Tomorrow is a long time (Dylan!), Love letters och framför allt, den makalösa Indescribably blue visar en artist som är hungrig på annat än bara cheeseburgare, men ändå full av erfarenhet och pondus. Det är klassisk, tidlös rock som ger hr Presleys 1960-tal upprättelse.

Ska du bara köpa en Elvis-platta i dag, köp Tomorrow is a long time.

Absolute Power Ballads i Kransen

Igår kväll hängde jag och El Robbo på kvarterskrogen Tre vänner i Midsommarkransen. Ur kranarna rann det öl, men ur högtalarna kom det enbart sirap. Under fyra timmar fick jag stora delar av mitt liv uppspelat i kraftballadsform: från Tibbleskolans gymnastiksal (Forever young med Alphaville) till Vetlanda Stadshotell (Always med Bon Jovi). Inte en enda låt som spelades avvek från balladtemat. Imponerande konsekvent, om än en smula tröttsamt för öron och nerver.

Som kronan på verket spelades We are the world.

K-märk stället.

Fel Björk

"Björk sjunger med September" står det på Aftonbladet.se och jag hoppar till lite på skrivbordsstolen.
Artikeln bakom en sådan rubrik måste vara läsvärd.

Medan jag väntar på att sidan ska öppnas hinner jag tänka att det här nog är ett sätt för isländskan att utmana konventionerna genom att omfamna dem och att jo, det kanske inte är någon dum idé ändå. Jag har inte lyssnat på Björk på flera år, egentligen inte sedan Vespertine tror jag, men jag har alltid beundrat henne. Jag har fått för mig att hon närmat sig konstmusiken, och i sådana fall skulle det här - ett samarbete med en svensk discosångerska - vara en intressant kontrast till den utvecklingen.

Och så öppnas sidan och det visar sig att det inte alls handlar om Björk Gudmundsdottir utan om.... Martin Björk. Han är tydligen någon sorts halvkändis på en tv-kanal som inte når radhuset. Nu ska han delta i ett tv-program där halvkändisar ska lära sig sjunga. Och September ska vara hans coach, eller något. Här är artikeln.

Jaja, det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit Gudmundsdottir som skulle vara med i tv-programmet. Det hade varit att utmana konventionerna.

Neko Case till Stockholm

Igår släpptes Radhuselvisfavoriten Neko Case's nya album, Fox confessor brings the flood. Med anledning av det gjorde Svenskan en intervju med kanadensiskan.

Den 14 maj spelar hon på Södra Teatern. Vi ses väl där?

Åldersnoja revisited

När jag för en tid sedan letade efter något helt annat hittade jag min uråldriga PowerBook 150 i källaren. På den skrev jag nästan alla mina skivrecensioner och krönikor under det glada 1990-talet, så den är en guldgruva av glada skratt och pinsamma formuleringar. Istället för att arbeta har jag ägnat förmiddagen åt att, med en lätt rodnad på kinderna, läsa gamla texter.

Den 26 oktober 1995 skaldar jag följande i en krönika till VLT: "Jag tycker synd om mig själv. Jag håller på att bli gammal. Jag fyller 22 nästa gång."

Sedan beskriver jag hur jag med skräck ser Foo Fighters spela på Cirkus och att den vilda publiken får mig att överge min plats på golvet för att istället söka upp en trygg sittplats.

I stycket efteråt är jag på en konsert med Ulf Lundell (min bror lurade dit mig, om jag inte missminner mig) och känner mig väldigt, väldigt ung: "Runt omkring mig står hundratals gapiga trettioåringar med skinnvästar, ishockeyfrisyrer och folkölsluktande andedräkter. När de inte sjunger med i texterna höjer de sina nävar i luften och skriker "Uffe, Uffe".

Jag konstaterar att jag inte är för gammal, bara i övergångsåldern. Och så avslutar jag:

"Men är det alla trettioåringars öde att lära sig Lundells texter utantill vill jag inte bli gammal".

I dag är jag 32 år gammal. Jag befinner mig tusentals mil ifrån den där brådmogna nästan-22-åringen som skrev de där orden. Jag har barn, radhus och är inne på min tredje kombibil (hämtade den igår!). Jag är äldre och vuxnare än jag någonsin föreställde mig att jag skulle bli.

Men jag kan fortfarande inte några Lundell-texter.

Another fine day

Golden smog är tillbaka! Den 18 juli släpps gruppens tredje album Another fine day, det första livstecknet sedan 1998 års Weird tales.

Golden smog består av ett gäng människor som alla var med om att definiera countryrocken under 1980- och 1990-talet: Jeff Tweedy från Wilco och Uncle Tupelo, Gary Louris, Marc Perlman och Kraig Johnson från The Jayhawks och Dan Murphy från Soul Asylum. På nya skivan har de också fått sällskap av Jody Stephens från Big Star.

Bandet återförenades efter att Marc Perlman fått i uppdrag av Guy Ritchie (herr Madonna, ni vet) att skriva en låt till en reklamfilm. Det bidde ingen reklamfilmslåt, men väl ett tillfälle att samla ihop delar av bandet.
"It was four guys mumbling into a microphone for a few sessions and going, 'Oh, this could be a song,'" säger Gary Louris om inspelningen i en intervju med Billboard.

Flummigt? Ja, men därmed också lovande. Golden smog är ju trots allt dessa americanastjärnors egen rökruta.

Dan Murphy har även hunnit med att spela in en ny skiva med Soul Asylum, som släpps under våren. Bandets basist Karl Mueller, som avled kort efter att plattan spelats in, har ersatts av ingen mindre än Tommy Stinson från The Replacements.

(Inte så särskilt) Viktiga saker att fundera över...

...en vacker eftermiddag i början av mars:

- Om nu Sebastian var så himla glad över att inte vinna Idol-finalen, för att slippa bygga sin framtida karriär på tv-programmet, hur kommer det då sig att han har med låtar som Start me up och Life on mars på sin debutplatta? Sjöng han inte dessa pensionsmässiga karaokedängor i Idol?

- Det talas om att nya skivan P ska vara Petters comeback. Men visst är det väl bara två år sedan han släppte sin förra skiva, Ronin? Och visst var det väl fler år mellan den och dess föregångare, utan att det då talades i liknande ordalag? Är det inte bara skivbolagets pr-avdelning som varit på kurs?

- Hur stora är oddsen på att Guns n' Roses kommer att stå på scenen i Globen den 26 juni? Och är verkligen en inställd spelning också en spelning?

Anna + Idde

Anna Stadling är en av min frus närmsta vänner. Dessutom sjöng hon på vårt bröllop. Så det är inte med helt objektiva öron jag lyssnar på hennes och Idde Schultz' nya skiva Vägar hem.

Men jag inbillar mig att jag hade blivit rätt förtjust i den här plattan även utan att ha dessa band.

Vägar hem består av en samling sånger skrivna och tidigare utgivna av svenska artister från främst 1970- och 1980-talet. Bland låtskrivarna finns obligatoriska elefanter som Anders F Rönnblom, Ulf Lundell och Toni Holgersson. Men här ryms också gömda guldkorn av Reeperbahn, Jakob Hellman, Docenterna och Perssons Pack.

Allra bäst blir det i just Perssons Packs Bröllopsdag, där sångerskornas röster dansar runt varandra i en kolsvart vals. Eller i John Holms Den öde stranden, som blir en suggestiv avskedssång. Eller i Magnus Lindbergs Ser du, där Anna sjunger så att man tappar andan.

På de riktigt stora coverskivorna berättar artisten sin egen historia genom att sjunga andra artisters låtar. Kevin Rowlands My beauty är ett paradexempel på en sådan. Till den nivån har Vägar hem ganska långt. Däremot väcker den en stark lust att börja rota i min egen skivsamling. Och enbart det är ju någon sorts kulturgärning.

Rolig sak i brevlådan

Bland räkningar, reklam och dagstidningar fanns åtminstone ett roligt brev då jag kom hem från fjällen. Det var Öster, som skulle kunna kalla sig Radhuselvis of the West Coast, som tyckte att jag borde läsa det senaste numret av amerikanska Paste. Det hade han helt rätt i. Det är en strålande tidning om musik, film och populärkultur att sjunka in i under åtskilliga timmar. Omslaget pryds av färska Oscarsvinnaren Philip Seymour Hoffman. Bara en sådan sak. Och så medföljer en finfin blandskiva med höjdare som Josh Ritter, Mute Math och Neko Case. Tack för det, Stefan.

Elvis is back!

Fjällen stod kvar där vi lämnade dem förra året. Snön var lika gnistrande vit och backarna var lika korta. Jag börjar så sakteliga vänja mig vid den nya tidens slalomskidor. Vera, fyra år, har för första gången testat slalom, vilket gav henne mersmak.

Rock'n roll har varit en bristvara. Vi övervägde att gå och se Soundtrack of our lives på Högfjällshotellet, men för mycket frisk luft gör att man lätt faller i sömn, vilket vi gjorde långt innan Ebbot förmodligen äntrade scenen.

En gång för många, många år sedan såg jag Lisa Ekdahl uppträda på samma scen. Samma kväll gästades stället av ett frejdigt DJ-gäng, vars koncept handlade om bastkjolar, solstolar och hawaiiskjortor. Det var en kulturkrockarnas afton. Sångerskan såg ut som en skrämd fågelunge när hon klev upp på scenen med sin stora gitarr och sina präktiga visor bland plastpalmer och reklam för hawaiian tropic.