Allsång i radhuset

Man vet att man börjar bli gammal när man hittar den här skivan i en realåda och köper den och börjar lyssna och blir nostalgisk. Nostalgi har väl aldrig tillfört pophistorien något gott? Egentligen? Har man ett öppet och friskt sinne väljer man väl att blicka framåt istället för bakåt? Egentligen?

När jag var ung och hungrig under 1990-talets glada britpopvåg var plattorna i Absolute music-serien Den Store Satan. Det var skivor sammansatta utan någon som helst stil och känsla och framtagna för en publik utan smak eller intresse. Det var popmusikens motsvarighet till Dressman.

Och jag antar att jag kokade av vrede när Absolute Pop, vars syfte förmodligen var att introducera indiepopen i det svenska folkhemmet, såg dagens ljus 1996. Vilket hån, vilken skymf, vilket respektlöst hanterande av mina hjältar!

Nu tycker jag att det är rätt behändigt att hitta alla dessa små nostalgitrippar på en och samma platta. Skit samma att det är på gränsen till kriminellt att placera låtar med Pulp och Singer bredvid varandra eller att Rocket from the crypt knappast har på den här skivan att göra. För vilka dängor det är: Yes med McAlmont & Butler, Don´t look back in anger med Oasis, Finetime med Cast, The life of Riley med Lightning Seeds.

Att gå igång på det här är väl ungefär som att gå på Allsång på Debaser? Och det är väl lite coolt ändå? Nähä, inte det?