Stolthet och fördom
Det slår mig, så här på sommarens sista dag, att jag helt och hållet har missat den där Dunka mig gul och blå-låten. Den som ansetts vara plåga nummer ett sommaren 2007.
Den har fullständigt gått mig förbi. Jag har inte hört den. Om vi skulle mötas på gatan skulle jag inte känna igen den.
Är det något att vara stolt över eller är jag hopplöst efter min tid?
Den har fullständigt gått mig förbi. Jag har inte hört den. Om vi skulle mötas på gatan skulle jag inte känna igen den.
Är det något att vara stolt över eller är jag hopplöst efter min tid?
skrivet av Fredrik klockan 23:38
1 Comments:
jag kan trösta med att jag inte heller hört låten. vaddå? är det markoolio eller? åh andra sidan så föredrar ju tanterna på fiket Dylan (det var nåt föråldrat skelett som svajade omkring igårkväll i ett afrikalikande lakan och sjöng med i "it ain't me babe NO NO NO". suck. kulturtanter.) så det är lite svårt att hänga med i hajpen när man man på heltid fortfarande är kvar i 60-70-talet.
Skicka en kommentar
<< Home