Förresten

I höjd med lyssning 13 framstår Töntarna som ännu lite bättre. Den är ju väldigt mycket Kent, under sitt tjocka lager av plast och elektricitet.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer gillar jag det här med att Kent plötsligt bara dyker upp från ingenstans med en ny singel och en ny skiva. Som en gummiboll, typ.

Väldigt lite U2 över det.