Traste on my mind

Den här låten landade på min axel och följde mig under några timmar i dag. Har ingen aning om hur den hittade dit. Men det är väl så med gamla trotjänare; det spelar ingen roll om man släpar ut dem långt i skogen för att bli av med dem. De hittar alltid tillbaka hem.

Traste Lindéns Kvintett var ett ganska så lysande band, kärvt och vemodigt, varmt och innerligt på samma gång. Och förbannat svängigt. Deras konserter var ofta en adrenalinkick.

Men jag hade aldrig hört Traste Lindéns Kvintett när jag som 18-åring fick i uppdrag av lokaltidningen att recensera deras konsert. Det var allra första gången jag blev utskickad på något liknande; dittills hade jag bara suttit och skrivit högtravande skivrecensioner på min kammare.

Sedan träffade konserten mig som en knytnäve i ansiktet och jag gick vimmelkantig hem och skrev något förmodat skitdåligt. Men högtravande var det sannolikt inte, för det kan man inte vara när man beskriver Traste Lindéns Kvintett.

Som extranummer den kvällen spelade Traste Ace of spades.

Jag hade aldrig hört den heller.