Den perfekta poplåten... kanske

Det händer allt mer sällan att jag hänger på låset. Vet inte om jag någonsin varit särskilt bra på det, men det har knappast blivit lättare med åren. Nya band, nya singlar, nya trender kan numera passera, uppleva någon sorts karriär, och sedan hinna självdö innan jag uppmärksammar dem. Och skulle det vara så att någon vänlig själ upplyser mig om ett nytt fenomen i någorlunda tid så nappar jag ändå inte. Istället sitter jag där med min åldersstigna skivsamling och klappar mig självgott på magen och berättar ett minne från Hultsfred 1997.

Så det är därför jag skäms en smula när jag härmed - två månader försent, typ - meddelar att jag förälskat mig i Suicide med The Slaves. Det är förälskelse som påminner om himlastormande möten med singlar som Mon amour, Every day, Ramlar och Not forever. Jag spelar om och om igen och känner hur alla bekymmer liksom rinner av mig i takt med att en varm känsla fördelas över kroppen. Stackato-kompet, handklappet, Motown-bryggan, rösten som spricker och som vill lite mer än den kan och så refrängen, å denna perfekta lilla refräng, som fastnar som en galen groda i huvudet och som låter bedrövlig när jag försöker nynna den.

Jag brukade vara bra på att veta hur "den perfekta poplåten" lät. Det är jag inte längre. Men jag tror att Suicide låter ungefär så. Jag kommer att le fånigt ända tills The Slaves krossar mitt hjärta och lämnar mig för någon annan.