Beth is back!

På måndag släpps Beth Ortons nya skiva, Comfort of Strangers.

Hennes förra skiva, Daybreaker, kom för tre och ett halvt år sedan. Den gick mig fullständigt förbi, men nu lyssnar jag igen och hör allt som jag missade då. Beth Orton har en soulig, lite nasal, säregen röst och skriver små dramatiska kärleksberättelser som biter sig fast. Det är liksom bräckligt och starkt på samma gång. Dynamik, kallas det visst. Lyssna på This one´s gonna bruise från Daybreaker och du förstår.

Kanske hade jag lyssnat för mycket på föregångaren Central reservation för att orka med Daybreaker när den kom. Den kan bli så ibland. Central reservation kom det turbulenta året 1999 och fick då fylla många funktioner. "Good year for songs, shit year for life", som Mary Lou Lord uttryckte det någon gång.

Men jag minns en konsert med Beth Orton en söndagkväll på Södra Teatern för ganska många år sedan. Hon bäddade in hela stället i en stor, varm filt. Det kändes som att lokalen hade byggts med just denna konsert i åtanke.

Och så minns jag hur jag och Alex efteråt promenerade genom Gamla stan och det var nästan inga människor ute och allt var så där tyst som det bara kan vara i en slumrande stad. Rätt magiskt.

Hoppas hon kommer tillbaka och spelar snart.