Ursäkta om jag tjatar om den
finfina helgen i London, men innan den riskerar att falla i glömska hos mig själv vill jag dela med mig av fem snabba minnesbilder:
1. Alison Moyets blick: Trots att hon ideligen försöker släta ut det så smyger det sig tillbaka gång på gång - leendet. Hon försöker leva sig in i dramatiken i
Yazoos dramatiska låtar, men det går inte riktigt.
Alison Moyet tycker att det är för roligt att vara här.
Och det är inte så konstigt: Vi älskar henne. Och hon älskar oss.
Och som hon sjunger. Och som hon ser ut! Snyggare än någonsin och åtminstone hälften så stor som när det begav sig för snart 30 år sedan. Tillsammans med
Vince Clarke framför hon
tre låtar, innan hon överlämnar mikrofonen till
Andy Bell och
Yazoo transformeras till
Erasure framför våra ögon. Magiskt.
Yazoo.2. Your own personal Jesus: Alan Wilder har späckat sin spelning med
Recoil med så många Depeche Mode- och Mute-referenser att vi är alldeles vimmelkantiga. Det är stort, majestätiskt och snyggt. Då kliver
Nitzer Ebb in på scenen och gör – tillsammans med Recoil - Family man! För att sedan gå över till –
Personal Jesus! Det runda huset går fullständigt bananas och
Douglas McCarthy och Alan Wilder är - trots en otroligt missklädsam mustasch på den sistnämnda - jordens coolaste människor.
3. "Kommer Dave?": Alex släntrar fram till bordet där vi sitter i eftermiddagssolen på Roundhouse’s terass. Han har ett nöjt leende på sina läppar och något hemlighetsfullt i blicken. Han har varit i merchandise-ståndet och där snappat upp det senaste ryktet. En särskild överraskning kan komma att finnas på en särskild scen vid en särskild tidpunkt. Vi förstår alla vad han pratar om: på festivalens schema finns det en punkt på lördag eftermiddag som är markerad med "Special guest". Är det där
Dave Gahan kommer att infinna sig? Tillsammans med resten av Depeche Mode? Är det nu det ska förkunnas att Alan Wilder ska återvända till bandet? Är det möjligt? På en sådan liten scen? Diskussionen rasar, pints töms. Det visar sig – naturligtvis – att Dave inte infinner sig, varken då eller senare (och någon annan special guest dyker inte heller upp). Vi avhandlar ett par hundra sådana diskussioner om rykten under festivalens två dagar. Det är helt utmattande. Och alldeles ljuvligt.
Planering och spekulationer utanför Roundhouse.4. Scarecrows on a killer slant: Jag är ensam ur svensklägret framför scenen när den amerikanska trion (för dagen utökad till kvintett)
Liars kliver upp på scenen. Jag har väntat länge på detta, mitt första konsertmöte med bandet. Jag har lyssnat på skivorna och försökt föreställa mig hur det ska gestaltas på en scen – och det visar sig överträffa alla mina förväntningar. Det är galet bra, med en ljudvolym som går rakt igenom öronpropparna. Det är musik gjord med humor, men framförd med gravallvar. Det är sammanbiten knasrock med knasriff och en sångare som verkar elektrisk fastän det ser ut som att han just klivit upp ur sängen. Jag kan tänka mig att
Thurston Moore gillar det här. När bandet spelar
Scarecrows on a killer slant – som näst sista låt – händer något: det vita bruset lägger sig som ett moln över scenen och musiken blir fysisk och strömförande. Jag är lycklig.
5. Efterfest med den tyska hunden: Några av oss är egentligen redo att ge upp, efter en lycklig helg med massor av musik och roliga möten. Vi har accepterat det faktum att det inte blir någon återförening av någon av Depeche Modes tidigare sättningar den här gången. Eller att bandet ens tänker dyka upp. På efterfesten står en trött
Daniel Miller och dricker grogg och spelar skivor. Ok, en öl till, sedan tar vi en taxi hem. Men så börjar Miller plocka fram gamla Depeche-låtar i sitt set och stämningen höjs gradvis. När han en halvtimme senare lämnar över till DJ:n
Rex the dog har mighty Miller placerat oss i en rymdraket som med den tyske hundens hjälp skjuter oss rakt mot solen. En och en halv timme Mute-eufori följer sedan och vi dansar, skrålar, skålar, sjunger, njuter av hur underbar musik kan vara.
Mutemagi på efterfesten.Andra saker att minnas:-
The Assemblys återkomst- Mr
Racovs suite
-
Mitt möte med Martin Gore-
Andy ”Fletch” Fletchers personlige assistent
- Ett
Spinal Tap moment i vårt vandrarhems katakomber
-
Maps och
Polly Scattergood spelar
So low, so high- Nörderiorgierna med
Gareth Jones och
Flood
