Radhuselvis

Min rastlösa skivsamling

2011-12-10T10:46:00.001+01:00

En skivsamling är ett levande väsen. Den byter skepnad, den andas och den - åtminstone i mitt fall - byter plats rätt ofta.

Jag har skrivit om dess rörlighet förr.

Efter lite drygt ett och ett halvt år på samma ställe har det nu blivit dags för skivsamlingen att byta plats igen.

Men den här gången blir flytten lite längre än vanligt. För nästa söndag flyttar vi till Gotland. Och alldeles strax ska jag vika ihop ännu en flyttkartong och stoppa ned dem, skiva för skiva, från a till ö. Om några veckor sitter de på en ny vägg.

Men det är klart att de ska med.

För skivsamlingen är en av de sakerna som definierar ett hem.

Vill ha

2011-10-17T19:21:00.005+02:00

Den 31 oktober släpper Manic Street Preachers sina samlade singlar. I en riktigt fet box, som fått den ödmjuka titeln National Treasures.

För första gången på väldigt länge suger det i skivsamlartarmen. Men 1900 spänn?

Sommar!

2011-07-01T09:52:00.005+02:00

Det är sommar! Japp, i dag firar jag min första semesterdag. Och vad kan väl vara bättre än att manifestera det med att sätta ihop en sommarskiva?

Fast sanningen är ju att jag inte har satt ihop den nu. Jag har jobbat länge med den här, precis som alla tidigare skivor/spellistor jag har gjort. Lagt till, dragit ifrån, ändrat ordning, ändrat tillbaka, slängt i papperskorgen, börjat om.

Men nu är det dags att låta den spridas.

Jag är är ganska nöjd med resultatet. Jag tror att den har möjlighet att kunna glädja hela familjen i bilen i sommar, trots avsaknad av såväl Lady Gaga som Melodifestivalen (även om Take That's bidrag lätt hade platsat där).

Jag hoppas att den kan glädja även dig!

Lyssna här!

Sommarplågor 2011:
01. Ane Brun: Do You Remember
02. autoKratz (med Peter Hook): Becoming the Wraith
03. The Human League: Never Let Me Go (Italoconnection Radio Mix)
04. Yeah Yeah Yeahs: Heads Will Roll
05. Firefox AK: Boom, Boom, Boom
06. Take That: Love Love
07. Lykke Li: Sadness Is a Blessing
08. Sébastien Tellier: Divine
09. Yelle: Safari Disco Club
10. Digitalism: Circles
11. Mark Ronson & The Business Intl. (med Simon LeBon): Record Collection
12. Friendly Fires: Live Those Days Tonight
13. 047 (med Tomas Halberstad): Let You Go
14. Erasure: Always (2009 Mix)
15. Tove Styrke: White Light Moment
16. Coldplay: Every Teardrop Is a Waterfall

En spellista till Vera och Greta

2011-06-14T18:03:00.004+02:00

Om en stund kommer de hem till radhuset igen, mina döttrar. De har varit varit hos farmor och farfar en sväng. Inte länge, bara några dagar. Men tillräckligt länge för att längtan ska kännas lång. Och jag ska bli lite sentimental.

Vad gör sådana som jag när vi blir sentimentala? En spellista, såklart.

Så jag har samlat alla de låtar som av olika anledningar har fastnat i mina barns medvetande. Det här är låtar som de har dansat till när de just lärt sig gå eller som de senare i livet har vrålat "igen!" efter att den har spelats i bilstereon.

Det finns naturligtvis många fler låtar. Vad som helst från melodifestivalen, till exempel. Eller Lady Gaga. De fick stå utanför listan den här gången.

Men det här är låtarna som har blivit våra:

Hits for (my) kids:
01. Blur: Crazy Beat
02. Emmon: Secrets & Lies
03. Depeche Mode: Shake The Disease
04. West End Girls: Domino Dancing
05. Raymond & Maria: Nej
06. Mika: Grace Kelly
07. Fad Gadget: Ricky's Hand
08. Ultravox: Hymn
09. Thåström: Alla Vill Till Himlen
10. Santogold: You'll Find A Way
11. The Knife: You Take My Breath Away
12. The Normal: Warm Leatherette
13. Little Boots: New In Town
14. Depeche Mode: Wrong
15. Hets: Ulf
16. a-ha: Foot Of The Mountain
17. Kraftwerk: Radioactivity

Snapshots från London

2011-05-25T16:10:00.011+02:00

Ursäkta om jag tjatar om den finfina helgen i London, men innan den riskerar att falla i glömska hos mig själv vill jag dela med mig av fem snabba minnesbilder:

1. Alison Moyets blick: Trots att hon ideligen försöker släta ut det så smyger det sig tillbaka gång på gång - leendet. Hon försöker leva sig in i dramatiken i Yazoos dramatiska låtar, men det går inte riktigt. Alison Moyet tycker att det är för roligt att vara här.
Och det är inte så konstigt: Vi älskar henne. Och hon älskar oss.
Och som hon sjunger. Och som hon ser ut! Snyggare än någonsin och åtminstone hälften så stor som när det begav sig för snart 30 år sedan. Tillsammans med Vince Clarke framför hon tre låtar, innan hon överlämnar mikrofonen till Andy Bell och Yazoo transformeras till Erasure framför våra ögon. Magiskt.

Yazoo.

2. Your own personal Jesus: Alan Wilder har späckat sin spelning med Recoil med så många Depeche Mode- och Mute-referenser att vi är alldeles vimmelkantiga. Det är stort, majestätiskt och snyggt. Då kliver Nitzer Ebb in på scenen och gör – tillsammans med Recoil - Family man! För att sedan gå över till – Personal Jesus! Det runda huset går fullständigt bananas och Douglas McCarthy och Alan Wilder är - trots en otroligt missklädsam mustasch på den sistnämnda - jordens coolaste människor.

3. "Kommer Dave?": Alex släntrar fram till bordet där vi sitter i eftermiddagssolen på Roundhouse’s terass. Han har ett nöjt leende på sina läppar och något hemlighetsfullt i blicken. Han har varit i merchandise-ståndet och där snappat upp det senaste ryktet. En särskild överraskning kan komma att finnas på en särskild scen vid en särskild tidpunkt. Vi förstår alla vad han pratar om: på festivalens schema finns det en punkt på lördag eftermiddag som är markerad med "Special guest". Är det där Dave Gahan kommer att infinna sig? Tillsammans med resten av Depeche Mode? Är det nu det ska förkunnas att Alan Wilder ska återvända till bandet? Är det möjligt? På en sådan liten scen? Diskussionen rasar, pints töms. Det visar sig – naturligtvis – att Dave inte infinner sig, varken då eller senare (och någon annan special guest dyker inte heller upp). Vi avhandlar ett par hundra sådana diskussioner om rykten under festivalens två dagar. Det är helt utmattande. Och alldeles ljuvligt.

Planering och spekulationer utanför Roundhouse.

4. Scarecrows on a killer slant: Jag är ensam ur svensklägret framför scenen när den amerikanska trion (för dagen utökad till kvintett) Liars kliver upp på scenen. Jag har väntat länge på detta, mitt första konsertmöte med bandet. Jag har lyssnat på skivorna och försökt föreställa mig hur det ska gestaltas på en scen – och det visar sig överträffa alla mina förväntningar. Det är galet bra, med en ljudvolym som går rakt igenom öronpropparna. Det är musik gjord med humor, men framförd med gravallvar. Det är sammanbiten knasrock med knasriff och en sångare som verkar elektrisk fastän det ser ut som att han just klivit upp ur sängen. Jag kan tänka mig att Thurston Moore gillar det här. När bandet spelar Scarecrows on a killer slant – som näst sista låt – händer något: det vita bruset lägger sig som ett moln över scenen och musiken blir fysisk och strömförande. Jag är lycklig.

5. Efterfest med den tyska hunden: Några av oss är egentligen redo att ge upp, efter en lycklig helg med massor av musik och roliga möten. Vi har accepterat det faktum att det inte blir någon återförening av någon av Depeche Modes tidigare sättningar den här gången. Eller att bandet ens tänker dyka upp. På efterfesten står en trött Daniel Miller och dricker grogg och spelar skivor. Ok, en öl till, sedan tar vi en taxi hem. Men så börjar Miller plocka fram gamla Depeche-låtar i sitt set och stämningen höjs gradvis. När han en halvtimme senare lämnar över till DJ:n Rex the dog har mighty Miller placerat oss i en rymdraket som med den tyske hundens hjälp skjuter oss rakt mot solen. En och en halv timme Mute-eufori följer sedan och vi dansar, skrålar, skålar, sjunger, njuter av hur underbar musik kan vara.

Mutemagi på efterfesten.

Andra saker att minnas:
- The Assemblys återkomst
- Mr Racovs suite
- Mitt möte med Martin Gore
- Andy ”Fletch” Fletchers personlige assistent
- Ett Spinal Tap moment i vårt vandrarhems katakomber
- Maps och Polly Scattergood spelar So low, so high
- Nörderiorgierna med Gareth Jones och Flood

Älska Moby

2011-05-25T11:34:00.007+02:00

Moby på Roundhouse. I motljus.

Förra helgen såg jag Moby spela skivor i London under Mute-festivalen på Roundhouse. Det räckte med att lyssna i några minuter för att jag fullständigt skulle ändra uppfattning om den skallige djurrättsaktivisten från Harlem.

Helt ointresserad har jag inte varit tidigare. Men väl mycket av det jag har hört har känts som reklambyråmuzak. Hans största framgång – Play – har jag betraktat som något som man endast finner hemma hos människor utan musiksmak.

Men efter den lilla explosionen i London förra helgen är jag beredd att byta fördomar mot kunskap. Det går inte att vara en nolla om man spelar sådan musik och får igång ett dansgolv på det sättet. Det måste ju finnas något som jag har missat.

Mina vänner varnade mig efteråt. "Det är en helt annan sak att höra honom som DJ och att lyssna på hans egna plattor", sade de när jag bad om tips.

Kanske är det så. Likväl lämnade jag igår en skivbörs i centrala Stockholm med fyra av hans skivor under armen (jodå, Play var en av dem) och en känsla av att jag är en vacker vänskap på spåret.

Under det tjugo minuters DJ-set som jag fick se kändes det som att Moby gläntade på dörren till sitt innersta.

Och lever man, som jag, enligt devisen "Visa mig din skivsamling och jag ska säga vem du är" så måste man älska Moby.

Martin och jag

2011-05-18T23:35:00.004+02:00

Andreas trycker på avtryckaren. Om och om igen, med ett snabbt och bestämt pekfinger. Det borde synas en blixt när bilden tas, men inget händer. Jag svettas. "Du trycker för snabbt", väser jag.

Bredvid mig står Martin Gore och ler ett vitt och ansträngt Mats Sundin-leende. Det är han och jag som ska förevigas tillsammans och nu vill kamerajäveln inte lyda order. Snett bakom oss står en blond kvinna i tjugofemårsåldern och det är uppenbart att Martin hellre skulle befinna sig tätt intill henne istället för bredvid mig.

Det är uppenbart att han ganska snart kommer att befinna sig väldigt nära henne.

Vi är på Mutes festival på Roundhouse i London för att under två dagar njuta av skivbolagets musik. Vi har redan hunnit lyssna på Recoil och Nitzer Ebb. Kvällen efter ska Liars och – framför allt – Erasure uppträda. Och en massa andra. Det är himmelriket för medelålders syntnördar.

Fast nu har vi råkat ramla in på festivalens backstageområde. Det är endast avsett för skivbolagsfolk och artister och vi är definitivt inte behöriga. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi står här.

Bredvid Martin Gore.

Martin Gore. Japp, han. Det finns många viktiga musikmakare som har gjort min ryggrad lite starkare och rakare, men frågan är om inte denne lille man från Depeche Mode hör till de allra viktigaste. Han skrev Shake the disease, Somebody, Stripped, I feel you, Enjoy the silence… och så vidare. Låtar som räddar liv, kort sagt.

Det var den betydligt mer framfusige Andreas som gick fram först. Han pratade lite, överlämnade en skiva och bad sedan om att få bli fotograferad tillsammans med Martin. Jodå, det skulle gå bra.

Jag tog bilden. Sedan bytte vi plats och Andreas tog hand om min kamera.

Och nu vill den inte fungera.

Jag sneglar bort mot en bredaxlad vakt som i sin tur blänger på mig. Mina minuter på backstageområdet är räknade. Jag hör inte hemma här, det vet både han och jag. Jag svettas lite till.

Då kommer två tjejer fram till Martin Gore i samma ärende som vi. Medan deras kamera blixtrar - och Martin Gore ger dem sitt vitaste Mats Sundin-leende - så får Andreas en tvåsekunderslektion i kamerahantering. Därefter ursäktar jag mig inför Martin och frågar om det finns möjlighet att få en bild till. "Yeah sure" säger han, med en entusiasm som skulle ha varit grå om den hade varit en färg.

Till slut blixtrar blixten till. Andreas har hållit in avtryckaren tillräckligt länge. Och så tas bilden. Vi är för evigt förenade i form av en massa pixlar, jag och Martin. Kanske är det hela lite barnsligt, men för mig är det här stort, så stort.

Jag tackar så mycket, vi flyttar oss några meter och Martin återgår till den blonda tjugofemåringen. Förmodligen har han redan raderat de sista två minuterna ur sitt minne. Vakten syns inte till. Jag känner mig utmattad.

Med skakiga händer tittar jag på bilden. Martin ler vant, fast med Sundin-garnityret dolt. Jag stirrar in i kameran med vitt uppspärrade ögon som ser ut att vara på väg att hoppa ur sina hålor. Att det är kamerastressen som lyser i min blick, det vet ju jag, men ingen annan som ser bilden.

För dem ser jag ut som en idiot bredvid sin åldrade idol.

Men det är okej. Jag är i varje fall en lycklig idiot. Bredvid Martin Gore.

Jag är lojal

2011-05-08T23:28:00.004+02:00

Jag tittade mig själv i spegeln och funderade på hur det kom sig att jag - en 37-årig småbarnspappa som bor i ett radhus i en förort - fortfarande spenderar tid och pengar på musik; skivor, konsertbiljetter och resor till fjärran scener (och sedan högst sporadiskt skriver om det i en blogg).

Och så hörde jag hur Ron Sexsmith talade till mig; det där som han en gång sade i en intervju med tidningen Pop. Det lät ungefär så här:

"Musiken har alltid funnits där, den har aldrig svikit mitt hjärta. Jag känner att jag måste vara lojal mot musiken."

Exakt. Just så. Tack, Ron.

En vecka kvar!

2011-05-06T11:54:00.003+02:00

På torsdag eftermiddag lyfter planet. Då går månader av planerande, spekulerande, skvallrande och drömmande i uppfyllelse.

Målet är Roundhouse i Camden i London, där skivbolaget Mute arrangerar en två dagars festival med uppträdanden, workshops och filmvisningar. Så här dags om vecka har dörrarna öppnat.

Jag nyper mig i armen när jag skriver det här. För det känns snudd på overkligt. Det är dags nu. Tamejtusan!

Vilka som spelar? Tja, vad sägs om den här lilla listan (då har jag bara gjort ett urval av favoriter, samtliga namn hittar du på bilden ovan):

Erasure + special guests (läs: Alison Moyet)
Nitzer Ebb
Recoil
Liars
Laibach
Maps + Polly Scattergood
Non
Josh T Pearson (sjunger sånger ur Mute-katalogen)

Och dessa snubbar kommer att trängas i DJ-båset:
Martin L Gore
Andy "Fletch" Fletcher
Moby
Daniel Miller

Den stora – största! – frågan är förstås om Depeche Mode kommer att spela.
Fyra av de totalt fem personer som är eller har varit medlemmar i Depeche finns i huset. Vad kan rimligtvis hålla Dave Gahan borta?

Andra Mute-akter som det ännu inte talats om är Einstürzende Neubauten och Nick Cave. Det gör inget om de dyker upp.

Här kan du läsa mer festivalen och här hittar du Mutes egen blogg om densamma.

Och här finns några spellistor som några av de inblandade har satt ihop inför festivalen.

Självfallet har jag gjort min egen Short circuit-spellista. Så här ser den ut:

01. The Residents - Constantinople
02. Richard H Kirk - Hipnotic
03. Nitzer Ebb - Control I'm Control (I'm here) (Dubfire's Jamrock Remix)
04. Liars - Here comes all the people (By Atlas sound)
05. Poppy and the Jezebels - UFO (P.S Remix)
06. Komputer - Headphones and ringtones
07. Thomas Brinkmann - Isch
08. Pole - Jesus hat gesagt
09. Peter Gregson - Minus (-)
10. Laibach - Satanic Versus
11. Recoil - Stalker (Punished mix)
12. NON - Mode of infection
13. T.Raumschmiere - I Tank U
14. Erasure - Victim of love (Komputer mix)
15. My Robot Friend + Alison Moyet - Waiting (Solvent remix)

Klicka här, lyssna och njut!

Tårar vid muren

2011-05-06T11:03:00.004+02:00

När barnkören springer in på scenen, lagom till andra versen i Another brick in the wall (Part 2), känner jag något fuktigt på kinden.

Roger Waters är i Globen för att framföra sitt epos The Wall och jag sitter någonstans högt upp på läktaren. Jag tvekade en stund om jag verkligen skulle köpa biljett, men föll till föga. Min tvekan gjorde att jag förpassades till läktaren. Parkett sålde slut snabbt.

Varför jag tvekade? För att The Wall aldrig var "min" Pink Floyd-skiva. Jag gillar Pink Floyd från den tiden då medlemmarna slogs som mest och skapade de vackraste kompromisserna som rockhistorien har skådat, som Dark side of the moon och Wish you were here. På The Wall hade ju Roger Waters tagit över helt och hållet och David Gilmour orkade bara opponera sig lite då och då (och då är ju också The Wall som allra bäst).

Men nu sitter jag här och gråter. Jo, för det är tårar som rinner nerför kinden. Och jag som inte ens är överdrivet förtjust i Another brick in the wall (Part 2) (den är ju, minst sagt, rätt uttjatad).

Jag bölade när ett återförenat Pink Floyd framförde Comfortably Numb på Live 8 för några år sedan och det känns ju lite mer begripligt.

Men nu?

Så slår det mig att det inte bara är musiken som berör mig. Eller barnkören. Eller den löst sammansatta historia som The Wall bygger på. Det är sagan om Pink Floyd som är så vacker och så sorglig på samma gång och som får mig att gråta. Syd Barret och Rick Wright är döda. David Gilmour och Roger Waters verkar ha hittat tillbaka till varandra – och tänt hoppet om en permanent återförening – för att sedan gå tillbaka till surpuppeläge. Vad Nick Mason pysslar med har jag ingen aning om.

Jag har ägnat nästan lika mycket tid åt att läsa biografier om Pink Floyd som att lyssna till deras musik. Det är en fascinerande historia, full av mänskligt mörker men musikaliskt ljus. Och trots att Pink Floyd inte har spelat in en skiva eller turnérat sedan 1994, så känns det som att historien fortfarande lever. Nu väntar den bara på ett lyckligt slut.

Nu står Roger Waters här med en extremt påkostad show som är bland det mäktigaste jag någonsin sett – muren som byggs upp och rivs, den flygande grisen, den uppblåsbara läraren med laserblicken, alla filmklipp som projiceras på muren – men det är fortfarande bara Roger Waters.

Han gör det här så bra. Han gör det så fruktansvärt bra. Han gjuter nytt liv i historien och han får det att se så tilltalande ut och låta så bra. Men det är fortfarande bara Roger Waters.

Men att det är så bra gör det så uppenbart att Roger Waters inte behöver David Gilmour.

Och det är därför jag gråter. För att min historia om Pink Floyd inte kommer att få ett lyckligt slut.

Gary, Johan och jag

2011-02-06T22:01:00.003+01:00

Jag önskar jag kunde säga att jag var oberörd av Gary Moores död. Att jag kunde rycka på axlarna och säga att en död hårdrockare är en bra hårdrockare.
Men det kan jag inte.
Och det beror inte enbart på att jag besitter någon sorts humanitär grundsyn som förbjuder mig att önska livet ur folk. Eller att jag egentligen inte alls har något emot hårdrockare.

Utan för att Gary Moore under några år på 1980-talet var en viktig del av min skivsamling.

När jag nu läser om hans död och letar upp - och avlyssnar - Wild frontier på Spotify så förflyttas jag tillbaka till 1987. Vi är på konfirmationsläger i skärgården, min halvdåliga kassettbandspelare kvider om kvällarna och Sverige tar VM-guld i ishockey. Min bästa kompis Johan får en TV i huvudet (den stod på en hög hylla och han skulle ställa in rätt kanal och… äh, det går inte att återberätta). Själv får jag en sten i pannan (”Emdén i huvudet”, ropade stenkastaren innan stenen slängdes och sedan sade det ”klonk”. Vi var nog lika förvånade båda två; både stenkastaren och jag).

Det är happy days i ett kanske-inte-alltid-så-happy tonårsliv.

Wild frontier med Gary Moore var soundtracket till den här tiden. Det är kanske ingen snygg sanning om man i dag vill framstå som hipp och cool, men så var det. Jag lyssnade om och om igen och satt och försökte ta ut The Loner på min gitarr. En natt drömde jag om att jag stod på en scen tillsammans med Gary Moore.

Ur detta startade jag och Johan ett band tillsammans. Men nej, vi lät inte alls som Gary Moore (vi gillade ju även Imperiet, U2 och Thomas Di Leva och en massa annat som jag inte törs nämna).

Johan var mycket duktigare på gitarr än vad jag var och utvecklingen var snäll mot honom men elak mot mig: ju bättre sologitarrist han blev desto sämre kompgitarrist blev jag. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till.

När 1980-talet övergick till 1990-tal började både Gary och Johan med blues och jag försökte hänga på, men nej, det blev aldrig min musik. Och är det trist att spela kompgitarr i allmänhet så blir det banne mig inte roligare med blues. Da-da-da-da-da-da-da-da. Tre ackord. Gäsp.

När vårt band till slut upplöstes så tog även min relation till bluesen slut (för att sedan inte återupptas förrän Recoil började spela electroblues). Och då var redan min och Garys relation död och begraven sedan länge.

Det förhindrar inte att jag känner lite sorg i dag.

Förutom all nostalgi så förstår jag – när jag lyssnar på Wild frontier – att jag måste ha tilltalats av vemodet. De episka ackorden i moll och de storvulna texterna som också gick i moll (”Over the hills and far away”, liksom) måste ha tilltalat mig. För om jag sedan väldigt länge har släppt den fingerfärdiga rocken så går det där storvulna vemodet igen i väldigt mycket av den musik jag lyssnar på i dag, oavsett det är Depeche Mode, Ellen Allien eller White Lies.

Gary Moore fyllde något sorts behov hos mig. Så måste det ha varit.

Och så byggde han vänskap. För om det skulle göras en film om min och Johans relation så skulle Wild frontier vara soundtrack även till den. Vi hade förmodligen blivit vänner även utan Gary Moores inblandning, men han råkade finnas där och stå för musiken som vi pratade om, drömde om och försökte spela. Det var fina dagar.

Så tack ska du ha, Gary. Hälsa Phil däruppe.

Och Johan, vi borde ta en fika snart.

Stumm och stolt

2011-01-31T08:48:00.005+01:00

I lördags fick jag äran att vara med och fira ett aningen försenat tjugoårsjubileum av världens kanske bästa skiva, Violator, på Kolingsborg. Dels som en del av Stumm-kören (bilden) och dels som melodikatutare i några låtar. Det var magiskt! Kolla bara i det här klippet, med mighty Mårten Kellerman på sång:

Håll gärna utkik efter fler Depeche-hyllningar här. I år firar Speak & Spell 30 år och självaste Black Celebration 25 år, så det kommer ges gott om tillfällen att fira.

Julen är här! Banne mig!

2010-12-21T21:44:00.003+01:00

Härmed förklarar jag julen invigd.

För här kommer årets julspellista, inslagen, lackad och försedd med en klarröd paketrosett. Bara för dig.

Okej, den håller såväl O helga natt som Phil Spector på behörigt avstånd, men det finns en hel del julefrid och helgstämning i vart och ett av dessa spår. På sina håll, om du blundar och lyssnar riktigt ordentligt, även lite bjällerklang.

Så häll upp en kopp glögg, tryck på play och luta dig tillbaka.

God jul!

Emdéns Christmas Carols 2010:
01. Moto Boy – The Heart Is A Rebel
02. Nick Cave & The Bad Seeds – Love letter
03. The Notwist – Consequence
04. Denison Witmer – Love In Mind
05. Richard Hawley – Run For Me
06. Kite – I Give You The Morning
07. Echo And The Bunnymen – Rust
08. Rasmus Kellerman – Parting Wishes
09. The Divine Comedy – Songs of Love
10. Pet Shop Boys – Together
11. Hurts – Stay
12. Low – Below & Above
13. Mew – She Came Home for Christmas
14. Manchester Orchestra – I Can Feel A Hot One

15 nyanser av höst

2010-10-17T17:50:00.002+02:00

Det här är vad som ska snurra i vår bilstereo och ditt Spotify för att ackompanjera hösten.

Det är musik som passar för de dimmiga dagarna, den klarblå hösthimlen och de dramatiska stormarna. Gamla höstklassiker varvas med nya.

Varsågod!

Höst i radhuset
1. Silver Rider – Robert Plant
2. In My Eyes – Robyn
3. True Faith – New Order
4. If You Want It – Orchestral Manoeuvres In the Dark
5. Some Kind Of Nothingness – Manic Street Preachers & Ian McCulloch
6. Closer To Heaven – Pet Shop Boys
7. First Train Home – Imogen Heap
8. Butterfly, Butterfly (The Last Hurrah) – A-ha
9. Only When I Lose Myself – Depeche Mode
10. Never Be the Same Again – Puressence
11. Celebrate The Silence – Joy Serene
12. Västerbron – Laakso
13. Wonderful Life – Hurts
14. King’s cross – Tracey Thorn
15. The Space in Between – How to Destroy Angels

The return of den svenska avundsjukan

2010-10-16T12:43:00.005+02:00

Varje gång som jag i egenskap av popjournalist skrev något elakt om Tomas Ledin - och det var rätt ofta - så fick jag brev från läsare som inte delade min åsikt och som tyckte att jag var dum i huvudet. Inget konstigt med det.

Desto konstigare var det så ofta återkommande argumentet att orsaken till min kritik var att "jag var avundsjuk". Det skulle alltså ha varit min högsta önskan att få stå på en scen med uppknäppt vit skjorta och sjunga pekoral om den svenska sommaren och tvåsamhetens lycka. Och nu när det kommit någon jävel och snott min plats så hämnades jag på honom genom att skriva elakheter.

Det var rätt tröttsamt. Och en retorik värdig en sandlåda. Försöker man säga emot så ger det bara brevskrivaren mer vatten på sin torftiga kvarn.

Så därför skrattar jag högt åt det brev som Lorne de Wolfe, reklamman och sångare i legendariska Hansson de Wolfe United skrivit åt ett antal svenska rockjournalister, bland annat Expressens Anders Nunstedt och sydsvenskans Håkan Engström. Varför han skrivit brevet? För att för många tycker om Håkan Hellström.

Om många tycker samma sak så måste det ju bero på flockbeteende. Alla vill ju innerst inne vara Håkan Hellström. Verkar de Wolfe tycka.

Brevet, som av en ren händelse sammanfaller med brevskrivarens nya skiva, är ju egentligen bara ett aningen mer subtilt sätt att uttrycka samma sak som Ledin-kramarna ville säga när de skrev sina ilskna brev till mig.

När jag läser de Wolfes brev känner jag mig så glad över att slippa befatta mig med popjournalistik.

Jag är glad över att behöva slippa förklara vad kritik egentligen går ut på. Precis som Ledin-kramarna verkar ju Lorne de Wolfe ha missuppfattat poängen med kritik. Och att en bra skiva är en bra skiva.

Han verkar inte heller riktigt känna till rockjournalistens natur, som ju i de flesta fall är den raka motsatsen till flockbeteende. Rätt ofta handlar det om människor som tillbringar mer tid framför stereon än vad som egentligen är hälsosamt.

Jag vet, för jag är en av dem.

Innerst inne är vi en nation av raggare

2010-10-11T18:38:00.002+02:00

Jag har väl aldrig brytt mig om Volbeat. Men den här recensionen väcker onekligen min nyfikenhet. Och munterhet, inte minst.

"Det underlättar att Volbeat fyller låtarna med den sortens ”whööö-hööö”-körer som de flesta människor börjar skråla efter en halv dunk hembränt", skriver den mycket underhållande Fredrik Strage.

Visst är det väl alltid roligare med sågningar än hyllningar?

En fredagkväll vid stereon

2010-10-08T16:37:00.002+02:00

Ja, ungefär så föreställde jag mig den här spellista. Du vet, man står med ett glas vin i handen framför stereon och skivsamlingen och så börjar man rada upp favoriter man vill lyssna på. De har ingenting - eller i varje fall väldigt lite - med varandra att göra annat än att de råkar passera i den ständiga medvetandeströmmen av musik som man har i sitt huvud och som strömmar lite snabbare just när det är fredag och man har ett glas vin i handen.

När man slutar är flaskan tom och golvet fullt av tomma skivfodral.

Spellistan skapades enligt detta dogmaliknande manifest. Bara bra låtar som dök upp i huvudet. Allt skulle få plats, coolt och ocoolt, gammalt och nytt. Sedan kunde jag förstås inte hålla fingrarna borta och har finputsat lite, lite i efterhand, låtit några låtar byta plats och så. Men på det stora hela ser den ut så här.

Klicka här och låt helgen börja!

Friday night stream of conciousness

Prince – When Doves Cry
Postal Service – Against All Odds (Take A Look At Me Now)
Nitzer Ebb – Once You Say
Nine Inch Nails – The Hand That Feeds - Photek Straight Remix
Lustans Lakejer – Diamanter är en flickas bästa vän - Skugge/Tilliander 2007 Version
Jesus Jones – International Bright Young Thing
Orchestral Manoeuvres In The Dark – If You Leave
autoKratz – Stay the Same
Bronski Beat – Why?
Joy Serene – For You
White Lies – To Lose My Life - Filthy Dukes Remix
Robyn – Hang With Me
Britney Spears – Piece of Me
Skinny Puppy – Assimilate
Bomb The Bass – Beat Dis
Peter Bjorn And John – It Don't Move Me - PBJ vs Miike Snow Remix
England New Order – World In Motion

Morrissey med katt på huvudet

2010-09-06T22:19:00.003+02:00

Varken mer eller mindre.

Läs intervjun som medföljer bilden här.

Sommarens ljud

2010-07-04T00:28:00.004+02:00

Om bara några timmar – lite drygt fem, för att vara exakt - börjar semestern på riktigt. Då sätter vi oss i bilen och åker mot Nynäshamn för att ta färjan över till Gotland.

Det är en resa som förvisso inte innebär särskilt lång tid i bilen.

Men semester är semester. Och semester tarvar en ny, väl genomtänkt och smart komponerad blandskiva. En skiva som gör vägen lite rakare och bilresan lite roligare och som ger en känsla av att ha vinden i håret, fastän vi kör en plåtgrå kombi.

Förutsättningarna är ungefär desamma som förra gången; en skiva som ska passa fyra kräsna musikälskare med hyfsat skilda åsikter om vad som är god musik. Hälften av dem skulle dessutom lyssna på Melodifestivalen dygnet runt, om de fick välja.

Men de får de naturligtvis inte.

För även om den är inställsam (herregud, TVÅ låtar med Lady Gaga!) så är detta först och främst min samling.

Men nu blir den också din. Varsågod.

Emdéns Sommarplågor 2010:
01. Enola Gay - Orchestral Manoeuvres In The Dark
02. Love Kills - Little Boots
03. Chains of Love (Plastic Operator Remix)- Erasure
04. Tiden bara gick - Orup
05. Vivre sur video - Vive la Fête
06. Alejandro - Lady Gaga
07. Round And Round - New Order
08. Believer - Goldfrapp
09. What Have I Done to Deserve This? - West End Girls & Magnus Carlson
10. Från och med Du - Oskar Linnros
11. All the Lovers - Kylie Minogue
12. Hymn - Ultravox
13. Glasäpplen - Kent
14. Dancing On My Own - Robyn
15. Better Than Love - Hurts
16. Woodlands - Rasmus Kellerman
17. Poker Face - Lady Gaga

Här hittar du skivan som spellista i Spotify (fast tyvärr utan Rasmus Kellerman och med en annan Vive la Fête-låt).

Hur vi kommer att ha det på Gotland har jag skrivit om förut. Läs det här och bli avundsjuk.

Hoppas du får en skön sommar!

Tio minnen från Hultsfredsfestivalen

2010-07-02T00:25:00.006+02:00

Det finns många, många minnen från mina år på Hultsfredsfestivalen. Däremot finns det knappt ord att beskriva hur viktig den festivalen har varit för mig. Där fostrades jag som musikälskare, skribent och människa. Där blev musiken en identitet för mig.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag har besökt Hultsfredsfestivalen. Inte jättemånga, men tillräckligt för att det ska kännas som min festival.

Jag säger ungefär samma sak som alla andra har sagt under de senaste dagarna: även om det nu var många år sedan som Hultsfredsfestivalen verkligen fångade mitt intresse så saknar jag den redan oändligt.

Här är tio snabba, slumpvis utvalda nedslag i min egen Hultsfredshistoria:

1. Den allra första människa som jag talar med under min första Hultsfredsfestival - 1993 - är en amerikan som är tatuerad över hela kroppen som ett pussel. Han berättar vänligt och glatt om sina tatueringar och hur han med jämna mellanrum brukar åka till Seattle för att få dem ifyllda. Han lägger armen på min axel och tittar in i kameran när vi fotograferas tillsammans av Andreas. ”Kom gärna och titta på vår show ikväll”, säger han innan vi skiljs åt. På kvällen ser vi honom på Pampas-scenen: han kallar sig Enigma, spelar monster och äter levande gräshoppor, som en del av Jim Rose Circus Sideshow. First impression lasts. Not.

2. De såsiga eftermiddagarna på backstageområdet med vännerna, ivrigt bläddrande i spelschemat för att lägga upp dagens program. De stressiga kvällarna i presstältet, strax före deadline. Intervjuerna med Front 242, Chemical Brothers, Schneider TM och andra. Magiskt.

3. Första gången jag drabbas av Manic Street Preachers. Jag har missat början av konserten och är på väg ner och mot Hawaii –scenen när jag på avstånd hör dem spela Motorcycle emptiness. Sedan ser jag dem. Nicky Wire, klädd i leopardmönstrat, Richie Edwards som äger scenen och James Dean Bradfield som spelar på sin vita Gretsch och vrålar i mikrofonen. Jag gapar. Det är en sådan där upplevelse jag önskar att jag kunde få vara med om för första gången en gång till.

4. Konserten med The Catheters, kanske den bästa jag någonsin sett. Jag har skrivit om den tidigare. ”Tänk att ni har gått upp så tidigt för att se oss”, säger basisten Leo Gebhardt, medan sångaren Brian Sandeford kräks på scenen av utmattning.

5. När jag står och dricker ljummen folköl tillsammans med Bo Sundström i Bo Kaspers Orkester. Vi pratar om bandets trasiga sampler och om hur det är att gå på folkhögskola. Medan jag står där och känner mig lite cool som pratar med en artist spelar ett nytt brittiskt band som hette Oasis på en scen hundra meter bort. Så kan det gå.

6. En lindrigt nykter Mighty Mats vinglar bort mot Hawaii-scenen för att se The Prodigy. Han låter sig inte övertygas om att det är mitt på eftermiddagen och att det ännu är långt kvar till konserten. Ängen framför scenen gapar tom. På scenen pågår soundcheck. Spridda ljud hörs ur högtalarna. Mighty stannar upp, konstaterar högt att ”fan, det här rockar ju inte” och vinglar vidare.

7. De första trumslagen i introt till Trash med Suede. Först baskaggen, sedan virveltrumman. Boom-tasch. Det är ett intro skapat för att framföras på Hawaiis scen. Jag vet inte hur många gånger jag ser Suede spela där, men det känns som väldigt många gånger. Och känslan av att få stå mitt i folkhavet och höra just det där introt är lika berusande som alla öltält och backstageområdet tillsammans. När jag hör det introt i dag tänker jag instinktivt på 1) att jag vill hoppa rakt upp i luften, 2) Hultsfred.

8. bob hund. 1995 besöker jag releasepartyt för bob hunds första fullängdare. Det känns som att vi är 300 personer som trängs på cirka tio kvadratmeter. Jag får en skiva och går ut. Sedan ser jag bandet otaliga gånger, på olika scener, under flera festivaler. Vissa tänker omedelbart på Sator när jag Hultsfredsfestivalen nämns. Jag tänker på bob hund. Och på Tomas Öberg på kryckor, med en trafikkon på huvudet, fem meter upp i luften. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag är kanske den bästa låttiteln någonsin. I Hultsfred möter jag den för första gången.

9. Hooch.

10. Hardy Nilsson gästas av Ken Stringfellow från The Posies i låten Amerika. Medan medlemmarna i Hardy Nilsson ser plågsamt bakfulla ut i eftermiddagssolen över Pampas-scenen studsar Stringfellow över scenen, iklädd en rosa klänning. Det är uppenbart att han aldrig någonsin har hört låten tidigare. Det är fantastiskt. Det är Hultsfred.

Musik som faller fritt

2010-06-03T23:39:00.004+02:00

Han drar i linningen på kostymbyxorna, tar fram sin kam ur fickan och kramar den med handen. Sedan stoppar han tillbaka kammen och sträcker upp handen i luften. Han spretar med fingrarna. Jag kan se hur de skakar i affekt.

Det är som om Theo Hutchcraft, sångare i Hurts, inte kan bestämma sig för om han ska vara skitnervös skolpojke eller passionerad dandy.

Så han är både och.

Människorna som står framför scenen i det lilla rummet på Nalen i Stockholm är rätt ointresserade. De är hitlockade, hitbjudna eller hittvingade. De flesta tillhör grammofonindustrin eller media. Jag har varit på många sådana här tillställningar – så kallade showcase – som det sistnämnda. I dag är jag här som en glad entusiast, som har vunnit en biljett (tack Anders Nunstedt!).

Men trots att vi i publiken inte är mycket till stöd så låter bandet bra. Mycket bra bitvis. Låtarna, totalt åtta stycken, heter saker som Happiness, Stay, Humiliation och Silver lining.

Och så Better than love, som också är namnet på den briljanta singel som jag spelat om och om och om igen under en period.

Jag älskar det här. Det är popmagi, inte bara tack vare de åttiotalsdoftande melodislingorna och de stora känslorna. Det är musik som faller fritt. Hurts stora genombrott - eller fiasko - lurar runt hörnet. Skivbolaget måste ha satsat en rejäl slant på denna kväll. Och så har man satsat en förmodligen ännu större slant på videon till Better than love. Sanningens ögonblick är nära.

Och det är förmodligen det som Theo Hutchcraft känner när han står där och låter passionen och nervositeten mötas.

Det är ett möte som ger musiken det som brukar kallas nerv. Det är däri magin ligger. Det är musik som är ren och oförstörd, full av löften och förhoppningar.

Just nu, just här, menar Theo Hutchcraft det verkligen när han frågar om det verkligen känns bättre än kärlek. Om några år kommer han ha ställt frågan så många gånger att han glömt bort varför han över huvudtaget formulerade den.

Efter konserten tar vi en öl på den intilliggande restaurangen. På väg ut genom dörren springer vi nästan ihop med medlemmarna i bandet.

De ser ut att vara på väg hem från skolan, i sina uniformer, med sina spjuveraktiga leenden och de lättade stegen.

"Tack för en bra show", får jag ur mig.

"Tack", svarar de på en avgrundsdjup brittisk accent.

Innan de hastar vidare. Det ser lite ut som om de är på jakt efter ett äppelträd att knycka äpplen ur.

Du och jag döden

2010-04-29T21:03:00.004+02:00

Billy Currie i Ultravox. Trettio år senare.

Det finns en fara med att gå och se åldersstigna idoler. En gång i tiden var de snygga, coola och viktiga. Sedan har de – och vi – åldrats och gått vidare. Vi har fått barn, blivit äldre, skaffat oss amorteringar och fått extra kilon runt midjan istället för hår.

Somliga av oss blev Radhuselvis.

Är det då ett bra läge att ses igen? Måste man ses för gamla tiders skull?

När biljetterna till Ultravox' återföreningsturné släpptes bokade reptilhjärnan omedelbart en åt mig. För just gamla tiders skull. Herregud, jag minns fortfarande exakt var jag hörde Quartet första gången. Jag fick spela av skivan på kassett och spelade den tills den föll i bitar. Hymn var min nationalsång. Jag mimade framför spegeln till Serenade.
Sedan köpte jag och spelade sönder liveskivan Monument och håller den än idag som en av de bästa i sitt slag.

Betyder det att jag vill se Ultravox live, drygt ett kvarts sekel senare?

Uppenbarligen. I varje fall reptilhjärnan.

Det sunda förnuftet tvekar. Men säger till slut ’okej då’.

När jag igår – ett halvår efter att biljetten har bokats – stod där framför scenen blev jag plågsamt mycket påmind om exakt hur mycket tid ett kvart sekel är. Warren Cann, Chriss Cross och Billy Currie såg alla ut som om var döende. Gråhåriga, lönnfeta och rynkiga. Klädda som om de just blivit utsläpade från en söndagsmiddag med barnbarnen på den lokala puben.

Endast Midge Ure, iklädd polotröja, kostym och designerbågar, såg ut att ha bläddrat i en modetidning på den här sidan sekelskiftet.

Ultravox 2010 ser, ärligt talat, ut som om de deltar i en sketch om åldrade rockmusiker i TV4 (Chris Cross ser dessutom ut som en kopia av Norman Mailer).

De är raka motsatsen till de coola och snygga new romantic-ikoner de var när Monument släpptes.

Men ett par låtar in i konserten slutade jag stirra på åldrandet. Istället tog jag sikte på glädjen som lyste i ögonen på Midge Ure när han plockade fram ännu en trettio år gammal låt. Jag såg hur Billy Curries krokiga rygg sträcktes lite av publikens jubel.

Och så lyssnade jag. Och det lät fantastiskt. Faktiskt. Midge Ure sjöng utmärkt, även om registret blivit begränsat och att han numera helst undviker de svåraste partierna. De episka melodierna och Billy Curries gnisslande solon på fiol och synt lät som en dröm. Och låtarna lät minst lika bra som de en gång var. Banne mig.

Det är nostalgi. Absolut. Inget annat. Man kan misstänka en trasslig privatekonomi som lockat upp medlemmarna på scenen igen. Jag vet inte.

Men det är samtidigt långt ifrån trött Viking Line-nostalgi, där trötta hits spelas för trötta öron av trötta personer.

Det här är så värdigt, så elegant, så… vitalt. Det här är de piggaste pensionärer jag någonsin stött på. Och det är musik som har åldrats lika elegant som Midge Ure.

Men egentligen jag bryr mig inte. För mig är det en tre decennier gammal cirkel som sluts. Jag får höra de låtar som jag älskat framföras av de människor som en gång i tiden spelade in dem.

Det räcker så.

Man ryser lite

2010-04-22T16:49:00.006+02:00

"Mark meant a great deal to a lot of people and I'm grateful to have made music with him and to be a part of his legacy".

Det säger Danger Mouse i det pressmeddelandet som förkunnar att hans och Mark Linkous samarbete Dark night of the soul äntligen kommer att ges ut.

Det började snackas om skivan, som är en del av ett konstprojekt som startades av David Lynch, redan i början av 2009.

Ett år senare var Mark Linkous död.

Sparklehorse fanns inte längre.

"We are glad that people will now be able to hear these songs and know the beautiful gift that Mark shared with all of us through his music", låter Mark Linkous familj hälsa i samma pressmeddelande.

Det kommer att bli magiskt att få ta del av den här musiken.

Läs mer om Dark night of the soul här.

Mer vulkanvideo

2010-04-21T20:39:00.002+02:00

Spiritualized® - Out Of Sight

.:Çésar:.™® | MySpace Video

Kanske den allra bästa videon i genren lavarock. Kanske den allra bästa i ganska många kategorier, förresten.

Läs den smått bisarra, men icke desto mindre fantastiska historien om videon här.

Istället för tystnad: Veruca Salt

2010-04-18T20:54:00.002+02:00

Här händer inte mycket just nu. Jag vässar mina knivar. Eller något.

Tills vidare kan vi tänka på Island och Nina Gordon.

Bilmusik på väg

2010-04-02T23:19:00.006+02:00

Vi ska dra till fjälls. Och innan jag ens packat ett endaste par strumpor har jag som vanligt ägnat åtminstone ett par timmar åt att fundera över vad vi ska lyssna på i bilen. Sådan är jag.

Att resa med familjen gör musikutmaningen lite större. Det ska vara musik som tåls att spelas många gånger och som passar fyra ganska olika smaker. Och som tillfredsställer – men samtidigt i smyg avgiftar – den halva av familjen som fortfarande är stenad på någon sorts melodifestivaldrog.

Den ska stryka lite medhårs, men samtidigt rufsa om rejält då och då. Den ska överraska men samtidigt se till att de två ärkekonservativa i baksätet är så pass nöjda att de inte hinner börja tjata om Timotej och Pernilla Wahlgren.

Men jag tror att det kommer att bli en bra resa. Kolla själv:

Sälen Super Songs II:

01. Ambling Alp - Yeasayer
02. Bulletproof - La Roux
03. Perfect (Roger Sanchez Radio Edit) - Depeche Mode
04. Stop - Sibel
05. Viva la Vida/Domino Dancing - Pet Shop Boys
06. Dancing With Tears In My Eyes - Ultravox
07. Rain - Mika
08. You'll Find A Way - Santogold
09. Bad Romance - Lady GaGa
10. Sweet Harmony - The Beloved
11. The Queen - Velvet
12. Big In Japan - Alphaville
13. Bump In The Road - Erik Hassle
14. Heartbeats (Rex The Dog Remix) - The Knife
15. Difficult For Weirdos - Robbie Williams
16. If You Leave - Orchestral Manoeuvres In The Dark
17. You're Out Of My Life - Darin

För att lyssna på listan på Spotify, klicka här.

Vill du lyssna på en spotifyierad version (vissa låtar utbytta eftersom de inte finns att tillgå på Spotify) av förra årets skiva Sälen Super Songs, klicka här.

Klart man blir lite stolt

2010-04-01T22:34:00.002+02:00

I morse grät Greta, sex år. För att hon inte hann lyssna på 18Hundra80Sju med Imperiet innan hon skulle gå till dagis.

Aprils dåre

2010-04-01T19:20:00.008+02:00

Jag lyckades hålla alla aprilskämt på en armlängds avstånd nästan hela dagen. Men när Trent Reznor gick ut på Facebook och berättade att Nine Inch Nails-skivan Strobe light i dag firar ettårsjubileum tappade jag koncentrationen. Va? Hur kunde jag ha missat den? En Timbaland-producerad platta med ett av mina favoritband?

Och eftersom det stod att man kunde ladda ner Strobe light gratis (även om det i samma text står att mitt kreditkort kommer att debiteras, men det hann ögat knappt registrera), så fyllde jag i min e-postadress och klickade på "submit".

Och blev grundlurad.

Till på köpet av ett året gammalt aprilskämt. För tydligen är det här samma som Trent körde 2009.

Men det är ett rätt kul skämt, i synnerhet när man läser det finstilta.

Vad sägs till exempel om låten "everybody's doing it (featuring chris martin, jay-z AND bono)" (jo, det står just så)? Eller "still hurts (featuring alicia keys)"?

Eller det ärliga löftet "Your email will be kept confidential and will not be used for spam, unless we can make some money selling it"?

Jag bär min dumstrut med ett leende på läpparna.

The story of my life, part 1

2010-03-27T22:27:00.006+01:00

Danne on the road med en blivande vinnare i handen.

I slutet av januari åkte jag, Alex och Danne på en liten turné, för att se Depeche Modes och Nitzer Ebbs gemensamma Sverigespelningar. På nästan exakt 49 timmar körde vi sträckan Stockholm-Malmö-Göteborg-Stockholm.

Det var ljuvliga dagar med landsvägsromantik, vägkrogspyttipanna och b-sidediskussioner. Och så en massa bra musik, förstås.

Resan utgjorde också arena för ett stenhårt bland-cd-battle.

Vi hade tillbringat åtskilliga timmar framför skivsamlingen för att hitta den perfekta blandningen. Alla hade tagit uppgiften på stort allvar. Nu spelade vi andäktigt upp våra verk i en risig bilstereo medan ett vintrigt Sverige rusade förbi utanför rutorna.

På en krog vid Möllevångstorget hade vi sedan slutplädering och omröstning. Danne vann med en sällsynt smakfull blandning av punk, soul och country.

Trots att jag gick förlorande ur striden kunde jag omöjligen känna mig besviken, för jag var väldigt nöjd med det arbete – och den kärlek! – jag lagt ner på min cd.

Jag hade döpt skivan till det lite krångliga namnet ”Sthlm-Malmo-Gbg - (Random excerpts from) The unauthorized biography of a popsnöre – the early years”.

Det är en titel som återspeglar innehållet tämligen exakt (förutom det där med ”unauthorized”, det var en blinkning till Ben Folds Fives skiva The unauthorized biography of Reinhold Messner): ett slumpvist blandat urval av den musik som formade mitt musiklyssnande. Jag slängde skämskudden och radade oblygt upp sådant som präglat min musiksmak, från 1977 till 1995.

Rätt mycket var förstås tvunget att utelämnas av utrymmesskäl, men så här två månader senare är jag fortfarande nöjd över urvalet. Det är rätt ocoolt, men väldigt bra.

Så därför vill jag här med stor glädje dela med mig av skivan. Varsågod:

Sthlm-Malmo-Gbg - (Random excerpts from) The unauthorized biography of a popsnöre – the early years:

1. A New Machine - Part 2 - Pink Floyd
2. Advert - blur
3. The Voice - Ultravox
4. Reel to Real - Simple Minds
5. 19Hundra80Sju - Imperiet
6. It's Called A Heart - Depeche Mode
7. Bop Til You Drop - Rick Springfield
8. Train Of Thought - a-Ha
9. Welcome To The Working Week - Elvis Costello
10. (Untitled) - Oasis
11. Every Breath You Take - The Police
12. Not forever - Popsicle
13. Why Don't We Live Together - Pet Shop Boys
14. Ingenting Någonsin - Kent
15. The Hollow Man (Acoustic) - Marillion
16. Vägar Härifrån -Hardy Nilsson

Har du Spotify kan du avnjuta nästan hela skivan här.

Killen heter Alan

2010-03-23T20:19:00.005+01:00

Precis när bilden skulle tas kände jag hur underläppen fastnade i en av mina framtänder och liksom förvred munnen i ett groteskt leende. Genom att röra käkarna i sidled försökte jag lossa framtanden från läppen, men det gjorde bara leendet ännu konstigare. Samtidigt mumlade jag fram något om vilken bra spelning det hade varit tidigare på kvällen.

Alan Wilder sade artigt tack, lade handen på min axel och tittade vant in i kameran.

Bilden blev rätt okej ändå, om man tänker på omständigheterna.

När kvällen var slut - för min del i varje fall - gick jag fram till honom igen, lade handen på hans axel och sade att jag tyvärr måste gå nu, men att jag hade haft en fantastisk kväll.

Jag behövde inte ljuga för att säga det. Tack, sade han.

Känner man sig någonsin äldre än 14 år inför sina idoler?

Sugen på att läsa mer om vår resa till Berlin? Kolla då in Andreas rapport från ett oförglömligt dygn.

Och nedan finner du Alans egen rapport från turnéstoppet i den tyska huvudstaden.

Han nämner, konstigt nog, inte mig.

Den bästa kvällen

2010-03-20T21:53:00.003+01:00

Så fort jag klivit in i rummet stannar jag upp. Och lyssnar. Den redan höga pulsen skenar ytterligare lite. Det är inte sant! Det är bara inte sant!
I högtalarna spelas David Bowies Heroes.
En fantastisk låt, javisst, men kanske ingen som i vanliga fall får hjärtat att slå dubbla slag.

Men just nu och just här är det verkligen för bra för att vara sant att den spelas. För det var i just det här rummet som den skrevs.

Det har det bara gått någon timme sedan vi i rummet intill har fått se Alan Wilder och Paul Kendall framföra Recoil-låtar på scenen i ett tungt och hypnotisk och oerhört visuellt event. Det är tredje gången någonsin Wilder placerar sitt Recoil-projekt på en scen. Eventet – Wilder väljer att kalla det så, han undviker ordet ”konsert” – har fått oss att tappa andan och bokstavligen dragit allt syre ur lokalen.

Ytterligare några timmar tidigare har vi fått höra Gareth Jones och Daniel Miller – Depeche Modes producent/ljudtekniker respektive skivbolagsdirektör – bjuda på ett ljudkollage baserat på mastertejperna från inspelningarna av Depeche-plattan Construction time again från 1983. Vi har fått lukta, känna och lyssna på en del av rockhistorien. Vi är nördar och vi är i sjunde himlen.

Och nu kliver vi in i en bar där Jones, Miller, Kendal och Wilder befinner sig för att varva ner efter sina spelningar. Och baren är inhyst i Hansastudion i Berlin, där kvällens spelningar har ägt rum.

Det är klassisk mark. Här har Depeche Mode, Iggy Pop och U2 skapat musik. Här har Black Celebration, Lust for life och Achtung Baby spelats in.

Och så Bowie, då.

Det var i fönstret till just det här rummet som Bowie satt och tittade ut och såg sin producent Tony Visconti kyssa en kvinna som inte var hans fru. Det inspirerade honom till att skriva Heroes, den låt som främst symboliserar hans Berlin-period och som kanske är hans karriärs höjdpunkt.

Och nu spelas den här. Just nu, just här. Med alla dessa människor i rummet. Det är nästan för mycket. Det är för mycket.

En galen kväll – en av de allra bästa – når i detta ögonblick sin absoluta kulmen.

Historien dansar framför mina ögon.

Låt den aldrig ta slut.

Mina hjältar dör

2010-03-18T16:02:00.003+01:00

Igår dog Alex Chilton, endast 59 år gammal, på ett sjukhus i New Orleans. I helgen skulle han ha uppträtt i Austin på SXSW-festivalen med sitt band Big Star.

Jag upptäckte Chilton och Big Star via Hardy Nilsson, som hade dem som husgudar ("Vill du slösa bort en kväll på mig?/Vi kan göra Cosmos och Chris Bell" sjunger Janne Pettersson i Det blir aldrig bättre; en hälsning till Chiltons vapendragare i Big Star). När Chilton för några år sedan införlivade Jon Auer och Ken Stringfellow från The Posies i sitt pånyttfödda Big Star blev det så många hjältar i ett och samma band att jag hade svårt att närma mig dem.

För bara någon vecka sedan rensade jag powerpopen ur min skivhylla och förpassade både Big Star och The Posies till sluten förvaring.

I dag känns smärtan av mitt eget svek någonstans i magtrakten.

Det är märkligt det här med hjältar som dör. Även om det är långt mellan tillfällena då jag tänker på dem så finns de där, som fundament i min världsbild. De ska vara där.

Och då får de ju inte gå och dö, liksom.

Nyheten om Chiltons död kommer innan jag riktigt hunnit smälta att Mark Linkous är borta.

Hans död fick mig i sin tur att att inse att en annan hjälte, Vic Chesnutt, valde samma väg att gå bara några månader tidigare.

Världen skakar lite, just nu. I varje fall den del av världen som avhandlas på den här sidan.

Vila i frid, mina vänner.

Sälen Al Fakir

2010-03-17T09:48:00.004+01:00

Ännu en dag hemma med fröken Halsfluss. Ännu en melodifestival med hennes gosedjur. Jag tror att den här lille gynnaren har en god chans till segern.

Return to Depmod Bar

2010-03-16T21:05:00.007+01:00

"Hit kommer jag aldrig hitta igen", tänkte jag efter att ha tagit den här bilden på Jürgen och Thomas. De står utanför den dygnet-runt-öppna bar som låg bredvid vårt hotell i Berlin.

Baren heter förmodligen något annat, men döptes snabbt till Depmod Bar, efter det skivsamlarforum som de båda herrarna - och en massa andra sköna typer som bodde på samma hotell - tillhör.

Detta småsunkiga och charmiga krypin var vårt vattenhål under de sommardagar förra året då vi var i stan för att se Depeche Mode spela på Olympiastadion. Det var sköna timmar som tillbringades där.

Men jag antog fel, då jag tog den här bilden, strax innan vi åkte till flygplatsen. Jag skulle hitta tillbaka dit. Om tre dagar kommer jag sitta där igen.

Runt bordet kommer det att sitta ett litet skönt gäng och ladda inför spelningen med Recoil, som äger rum i självaste Hansa-studion.

Redan på pappret är det en klassisk spelning. Och förhandsrapporterna vittnar om att det kan bli mer än så.

Vägen dit går via Depmod Bar.

9 juni 2009. Kärlek på Depmod Bar.

Dags att skaffa hund

2010-03-14T00:10:00.002+01:00

Packar upp skivor. Dammar av dem. Ställer dem i bokstavsordning. Hyllorna är nymålade, väggen är ny, liksom rummet.

Men ändå känner jag bara... leda.

Hur många gånger har jag gjort det här förut? Hur många väggar har dessa skivor sett? Hur många gånger har jag skruvat dessa lister? Sist jag gjorde denna manöver brydde jag mig inte ens om att sortera skivorna. De stod där huller om buller.

Bekom det mig? Nä, inte mycket.

En gång i tiden var det en belöning att få göra detta. Något som erbjöd lika mycket njutning som en riktigt bra konsert. Nu känner jag att jag är trött på varenda skiva jag äger.

The Posies? Har jag verkligen så här många skivor med Elvis Costello? Varför då? Och alla dessa gråtmilda, skäggiga männen, vad gör de här?

Och så vidare.

Varenda skiva får slåss för sitt existensberättigande. Rätt många av dem förlorar, för jag fattar ett beslut: två tredjedelar måste bort. Inte nödvändigtvis bort för alltid, men till någon sorts sluten förvaring. Här kan de inte stå och stjäla strålkastarljus från de andra.

Jag bestämmer mig för att skapa en ny samling med hjälp av den gamla.

Så jag rensar med en lönnmördades kyla. Till slut kvarstår en samling som bygger på följande byggstenar: synt, kvinnliga singer/songwriters, jazz och lite hårdrock. Och Sinatra. Också sådant som kan betecknas som "knas" - bob hund, Tom Waits (den senare produktionen) och så vidare.

Resten - en övervägande majoritet manlig rock - packas ner i lådor som förvaras under sängen. En del får gå direkt till Myrorna. För inte kommer jag väl sakna Shed Seven? Eller Cast?

Kanske kan det här vara ett sätt för mig och skivorna att hitta tillbaka till varandra. För det här är en allvarlig fnurra på tråden i en livslång relation.

Funkar inte det är det kanske dags att skaffa hund.

Rätt låt vann!

2010-03-13T23:59:00.005+01:00

Inte för att vi röstade på henne. Men när det stod klart att fina Anna Bergendahl vunnit lördagens Melodifestivalfinal glömde vi bort att det hade funnits några andra tävlanden.

Eller att Salem Al Fakir och Darin egentligen var bäst.

Eller att jag röstade på Olas frisyr.

Och att jag av misstag dessutom råkade rösta på Peter Jöback, eftersom Svenska Dagbladet angett fel telefonnummer i tidningen (men den bjussar jag på, Peter!).

Nu är jag, som alltid, rätt glad över att det här älskvärda eländet är över. Melodifestivalen 2010 kan sammanfattas med ett ord:

Ljummen.

Dagens fynd

2010-03-10T19:04:00.003+01:00

Mina litterära drömmar reas ut. Går att finna på Åhléns City. Bland annat.

Som hittat, naturligtvis. Skynda att fynda.

Eller förresten, du kan ta det rätt lugnt. Den där högen går ingenstans.

Dagens outfit

2010-01-24T10:42:00.004+01:00

I dag fyller min dotter Greta sex år. Det firar hon med att bära den här ståtliga tröjan för första gången. Den fick hon av sin gudfar. På sin ettårsdag.

Elvis 75 år i dag!

2010-01-08T22:47:00.004+01:00

Hoppas du firar din födelsedag med stil, Kungen. Var än du nu är. Grattis!

P.S Spana in Petras Elvis-boktips. Själv läser jag just nu, efter en längre tids vila från Elvis-litteratur, den här. Återkommer med en recension. Kanske. D.S

Tio låtar som skakade 2009

2010-01-01T23:33:00.004+01:00

Undrar du hur 2009 lät i mina öron? Varsågod, här är musiken som präglade mitt år, sammansatt till en liten smidig låtlista.

Låtarna på listan är valda just för att passa ihop på en lista (jag kan till exempel inte motstå att välja en låt som heter This is 2009 som öppningsspår, även om det kanske inte är Jonna Lees vassaste låt), men de här artisterna var de som gjorde mig allra lyckligast och som värmde mest under 2009.

01. Jonna Lee - This Is 2009
(Från ”This Is Jonna Lee”)

02. Kent - Taxmannen
(Från ”Röd”)

03. Pet Shop Boys - The Way It Used To Be
(Från ”Yes”)

04. IAMX - Kingdom of Welcome Addiction
(Från ”Kingdom of Welcome Addiction”)

05. Julian Casablancas - Left & Right In The Dark
(Från ”Phrazes For The Young”)

06. Robbie Williams - Last Days Of Disco
(Från ”Reality Killed The Video Star”)

07. Röyksopp - Vision One
(Från ”Junior”)

08. Jonathan Johansson - Aldrig Ensam
(Från ”En Hand I Himlen”)

09. Depeche Mode - Perfect
(Från ”Sounds Of The Universe”)

10. Lip Service - Slow Down My Beating Heart
(Från Slow Down My Beating Heart EP)

Skynda dig, låtlistan ligger och väntar på dig på Spotify.

Radhuselvis minns (inte) sitt 00-tal

2010-01-01T22:37:00.002+01:00

I går, på nyårsafton, fyllde jag 36 år. Av mina närmaste och käraste fick jag en iPhone.

Det är en lika fantastisk som efterlängtad present. Jag älskar den.

Den är också extremt talande. På decenniets allra sista dag får jag en av de prylar som i framtiden kommer att definiera detta decennium.

00-talet är utan tvekan mitt livs hittills viktigaste och bästa decennium. Allt hände. Jag blev pappa, jag gifte mig, jag flyttade till ett radhus, jag uppnådde två viktiga mål: jag blev frilans (vilket jag var under sex år) och jag skrev böcker.

Men det var också decenniet jag tog ett litet steg bort från musiken. Jag slutade vara rockjournalist. Jag drabbades i och för sig av kritik-abstinens och startade en blogg.

Men jag släppte taget.

Jag har förstått det länge, men har blivit särskilt påmind om det under de senaste månaderna då jag läst listor och artiklar som sammanfattat vad som hänt under de senaste tio åren, sett till skivor, filmer, böcker och konserter.

Jag känner inte igen mig. Var jag verkligen med om 00-talet?

För tio år sedan var det jag som skrev de där summerande listorna. Nu sitter jag som en vilsen åskådare och funderar över om jag kanske borde beställa de där skivorna som de skriver så entusiastiskt om? Grizzly Bear? Fuck Buttons? The XX?

Det är kanske så här det är att vara 36 år. Det är kanske så här det är att vara Radhuselvis. Jag har lite sämre koll på min samtid. Och de samtidstolkare som jag främst väljer att lyssna på är sådana som tolkade min samtid för tio år sedan.

I år har jag lyssnat mycket på Kent och Depeche Mode. Mitt senaste biobesök ägnade jag åt Tarantinos senaste film.

Sååååå 1990-talet.

Men även om jag känner mig vilsen, så känner jag ingen sorg. För även om jag blivit lite mindre kalenderbitande och lite mindre konsument och lite mindre tyckande så har inte min kärlek till musiken förändrats.

Jag går in i ett nytt decennium med en fortsatt längtan efter att i realtid skapa ett soundtrack till mitt liv.

Vid min sida har jag min iPhone.

Ny Oasis-samling

2009-12-07T21:04:00.003+01:00

Radhuselvis kan avslöja detaljer kring den nya samlingen med Manchesters forna stoltheter och britpophjältar Oasis.

Liam Gallagher har fått i uppdrag att samla sina finaste minnen från åren tillsammans med brorsan Noel.

På bilden ser du resultatet - en låda dadlar.

"Fuck off all of you", skriver Liam i ett pressmeddelande.

Varsågod, en tidig julklapp

2009-11-29T21:23:00.005+01:00

Det är första advent och vi har tänt första ljuset, bakat pepparkakor och ätit risgrynsgröt.

Och så har såklart traditionsenligt lyssnat på vår spellista, påpassligt nog kallad Emdéns Christmas Carols.

Den skapades för tre år sedan, när vi skulle fira jul hos våra vänner i Chiang Mai. Den har bara uppdaterats litegrann sedan dess.

Det är rätt mycket Phil Spector på den. Såklart. Men rätt mycket annat också, kanske inte självklart juligt, men med mycket julstämning ändå.

Kolla själv:

01. Jeff Buckley – Corpus Christi carol
02. Saint Etienne – I was born on christmas day
03. The Ronettes – Sleigh ride
04. Mew – She came home for christmas
05. Frank Sinatra – Jingle bells
06. Elvis Presley – If I can dream
07. Acid House Kings – This heart is a stone
08. Darlene Love – Christmas (Baby please come home)
09. Sufjan Stevens – That was the worst christmas ever!
10. Darlene Love – White christmas
11. Emmylou Harris – Together again
12. The Crystals – Santa Claus is coming to town
13. Chris Isaak – Washington Square
14. Tom Waits – Christmas card from a hooker in Minneapolis
15. McAlmont & Butler – Yes!
16. The Sundays – I feel
17. Frank Sinatra – Let it snow!
18. Elvis Presley - (There will be) Peace in the valley (for me)
19. Weeping Willows – Broken Promise Land
20. Manic Street Preachers – Last christmas
21. Moneybrother & Jerry Williams - Falling in love (with christmas time)

Är du utrustad med Spotify och vill få lite julstämning, varsågod att klicka här.

Heja Hästpojken!

2009-11-28T09:01:00.003+01:00

Bara titeln är ju värd att bli förälskad i. Gitarrer & bas, trummor & hat är ju så lysande att man bara därför vill springa till skivaffären. Eller starta ett band.

Att det sedan gömmer sig en riktig december-ballad bakom titeln gör inte saken sämre. En sådan som är både sockrig och salt. En sådan som man sköljer ner med glöggen och sedan bjuder upp till tryckare till.

Hatten av för Hästpojken.

Typ så här

2009-11-23T19:59:00.002+01:00

Tack tack tack för att det finns musik som kan tonsätta sådana här dagar och klä dem i ord. Tack för att vi kan få fly in i den och svepa den runt oss som en varm filt.

Tack för att vi får slumra in i den och sedan vakna som bättre människor.

Michael och jag

2009-11-21T10:59:00.002+01:00

Jag har många hjältar på min stjärnhimmel, men Michael Jackson har en särskild plats där. Thriller var den allra första skiva jag någonsin köpte (även om jag köpte den på kassett). Den inhandlades i en liten skivaffär på Tottenham Court Road under ett Londonbesök med familjen.

Jag önskar att resten av min musikkonsumtion från den tiden hade kunnat låta lika cool.

Anyway, jag var väl sisådär åtta år gammal och Michael var större än någon annan levande varelse på planeten.

Min och Michaels resa därifrån har sett lite …ehh… olika ut. Men hans stjärna har aldrig slocknat på min himmel.

Jag grät en liten skvätt när ryktet om hans död i somras bekräftades.

Däremot hade jag inte tänkt att se filmen, This is it, som handlar om förberedelserna inför den show som skulle ha blivit Jacksons comebackshow i London. Filmen var ett hastverk, slarvigt ihopslängt för att krama ytterligare pengar ur Michael Jacksons döda kropp. Det visste jag ju.

Men vi gick ändå, mest för att vi hade bestämt att vi skulle gå på bio igår kväll, hade barnvakt, och att det inte fanns något annat vi ville se.

Jag är djupt tacksam för detta.

Jag ska inte ge mig in i någon diskussion om vad eller vem som dödade Michael Jackson. Men jag vet i varje fall att den person som ligger och sprattlar med benen i luften under en extatisk avslutning av Beat it i This is it knappast kan vara en nedgången föredetting. Det är en djupt passionerad person – och en musikalisk perfektionist – som är ute efter att bjuda på sitt livs show. Han är omtänksam och rolig. Och extremt fokuserad.

”Var inte nervös, det finns inget att vara nervös för, vi ska ge publiken ett äventyr”, säger han till en av dansarna under en scen.

Han är i strålande form. Michaels avslutande solonummer i Billie Jean är makalöst.

Överhuvudtaget är det en makalös film, som naket visar upp ett av artistvärldens största mysterier med mycket värme. Det är klart att den är tillrättalagd, men det finns i varje fall inga stråkar, inga slow motion-bilder på gråtande utanför sjukhuset eller människor som i efterhand berättar om hur mycket Michael Jackson betytt för dem. Däremot finns det en del falsksång, en hel del oskärpa och rätt mycket repetitionsflams (musikerhumor!).

Det är ett uttjatat ord, jag vet, men This is it känns ärlig.

Förutom de uppenbart kommersiella skälen förstår jag – eller vill tro – att det finns ett konstnärligt skäl till att få ut filmen så snabbt. This is it förändrar fullständigt bilden av Michael Jacksons sista tid i livet. Den tar sig förbi alla löpsedlarna om hans ekonomi, hans hälsa, hans arv, hans egensinnighet.

För efter att ha sett This is it så är det inte längre det som står på löpsedlarna som jag kommer att minnas av Michael Jackson. Inte heller rättegångarna eller allt knas som omgärdat honom. Inte ens Bubbles eller syrgastältet.

Det är det här jag kommer att tänka på när jag tänker på Michael Jackson. This is it tar mig tillbaka till en liten skivaffär på Tottenham Court Road.

Det hade blivit en fantastisk show. Men det blev en rätt bra show ändå.

Grattis Uffe!

2009-11-20T06:53:00.003+01:00

I dag fyller Ulf Lundell 300 år! Grattis på födelsedagen, säger Radhuselvis.

Vi har aldrig riktigt förstått varandra, du och jag. Fast jag gett dig många uppriktiga försök. Varit på dina konserter, köpt några skivor, läst några böcker. Och jag väl egentligen inte riktigt gett upp.

En dag ska jag hajja din grej.

Och en dag ska jag bli lika gammal som du.

Grattis!

Best of Kent

2009-11-17T22:27:00.002+01:00

Exklusivt! Bara hos Radhuselvis! Här kommer äntligen den perfekta Kent-samlingen, delikat sammansatt och smakfullt döpt till På nära håll - Kents bästa.

01. På Nära Håll
02. Generation Ex
03. Vinternoll2
04. Chans
05. Töntarna
06. Ingenting Någonsin
07. Dom Andra
08. Dom Som Försvann
09. Kevlarsjäl
10. Du Är Ånga
11. Colombus
12. Max 500
13. Revolt III
14. Taxmannen
15. Gravitation
16. Mannen I Den Vita Hatten (16 år senare)

Naturligtvis kan du avnjuta denna samling på Spotify (Fast då är Vinternoll2 utbytt mot En himmelsk drog, eftersom den förstnämnda av okänd anledning inte finns att tillgå på Spotify).

Klicka här för att lyssna.

Att sätta samman den här samlingen röjde en jobbig sanning: jag tycker inte om Isola. Eller i varje fall lite mindre än de andra skivorna. Den är bra och stämningsfull och Om du var här är ju kanon och jag vet att den gillas av alla i hela världen. Men... den saknar något som finns på de andra skivorna. Därför saknas det också någon representant från den på min samling.

Gnäll hos Konsumentombudsmannen om du är missnöjd. Eller skicka ett brev. Ett riktigt brev med frimärken.

Några rader om Kent

2009-11-11T21:28:00.002+01:00

Eftersom those rockrecenserande days are over, så behöver jag inte hasta ihop några snabbt tyckande rader om nya Kent-plattan. Istället kan jag lugnt och stilla låta musiken få ta den tid den behöver. Det är inte alls så tråkigt som det låter.

Men några saker tycker jag såklart, så här efter ett tiotal genomlyssningar.

- Om man har en halv Kent-låt och låter den framföras av en sjungande församling i en kyrka, ackompanjerad av en kyrkorgel; blir det då med automatik en psalm? Är det inte fortfarande blott en halv Kent-låt?

- Jocke Berg skriver allt bättre texter. Det känns som att han på något sätt börjar växa ikapp sina egna ord. De har alltid varit vackra, men nu börjar de få tyngd också.

- Känns det inte lite som att Kent slutade skriva ny musik någonstans runt Vapen & Ammunition? Visst känns nästan varenda slinga lite för bekant? Självklart är det bra att Kent låter som Kent, men nog kunde det var kul om herrarna Berg och Sköld ville anstränga sig lite mer med musiken?

- Det går alldeles utmärkt att sjunga Prefab Sprouts Life of surprises till refrängen i Taxmannen.

- Jag gillar den nya elektroniska ljudbilden. Även om den inte låter så värst ny. När kvartetten tar ut svängarna som den gör på singeln Töntarna är dess framtid tryggad. Då gör den något helt nytt som samtidigt låter väldigt mycket Kent.

Låter jag gnällig? Ursäkta, jag är från Västerås.

Sanningen är att jag gillar Röd. Som fan, som Jocke Berg skulle säga. Eller i varje fall ganska mycket.

Jag ser fram emot att få möta Kent i vinter.

Rocktrummandet har skördat ännu ett offer

2009-11-09T21:17:00.004+01:00

Den här artikeln i dagens Expressen är naturligtvis inget att skämta om, egentligen, men nog för det tankarna lite grann till Spinal Tap? Du vet, bandet som avverkar trumslagare i en hastighet snabbare än ett gitarrsolo med Yngwie Malmsteen? Och där trummisarna lägger näsan i vädret på rätt... eh... okonventionella sätt?

Som till exempel han som kvävdes av spyor, fast det inte var hans egna?

Att vara rocktrummis måste vara världens farligaste yrke.

Gårdagens outletfynd är dagens outfit

2009-11-09T07:22:00.004+01:00

Det tog mig ungefär tjugofem år, men nu finns den äntligen i min ägo: en t-shirt prydd med den kanske snyggaste logon från 1980-talet.

I gårdagens shoppingkasse fanns även ett exemplar av Röd, men den återkommer jag till.

Upp!

2009-11-07T17:41:00.004+01:00

På väg ut ur biosalongen tänker jag att Upp måste vara den bästa film jag sett. Ja, i genren barnfilm-med-svenskt-tal, alltså. Den har banne mig allt.

När vi kommer ut börjar plötsligt tårarna trilla ned för kinderna på den äldsta dottern, snart åtta år.
"För att den var så sorglig", svarar hon på frågan varför hon gråter.

Först blir jag lite förvånad. Filmen innehöll ju rubbet: talande djur, massor av ballonger, saker som flyger, happy end.

Men jo, det är klart, lite ledsamheter är det ju också. Sentimentala minnen, en trasig far-son-relation, läskig djungel.

Och så inser jag varför jag tyckte att Upp är så bra: för att den är bakad enligt receptet två delar glädje och en del sorg.

Och så är det ju med allt jag gillar inom populärkultur. Musik, böcker, film: ingenting blir riktigt glatt om det inte innehåller lite sorg också.

Jag tror att Morrissey också gillar Upp.

Summan av nördighet är konstant

2009-11-02T22:29:00.002+01:00

När jag var omkring tio år gammal visades en TV-serie om Himalaya på lördagskvällarna.

Jag följde den slaviskt. Jag fascinerades av de vackra och samtidigt vilda bergen och människorna som försökte tygla dem.

När sista avsnittet hade sänts fanns det en passion kvar. Under några år läste jag allt jag kom över om berg i allmänhet och Himalayas toppar i synnerhet. Jag kunde deras altitud och jag visste vem som hade bestigit dem och när. Jag kunde skilja bergen åt genom att titta på bilder. Jag skrev listor över världens högsta berg.

Sedan kom musiken in i mitt liv och jag började skriva andra listor istället.

När jag nu, tjugofem år senare, får se Himalayas berg med egna ögon väcks passionen till liv igen.

Och jag uttrycker min passion på samma nördiga sätt som musikälskaren.

Jag samlar.

Jag länsar varenda butik jag passerar under mina vandringar genom Kathmandu och Pokhara på böcker om berg och om människor som har dött när de försökt bestiga dem eller om fantastiska män och kvinnor som överlistat naturens krafter.

Och det har skrivits många sådana böcker, tro mig.

På bilden finns några av de böcker, filmer och kartor som jag köpt under vår resa till Nepal. Om två månader kommer resten, skeppat med båt: sju kilo böcker, samtliga om Mount Everest.

Det kommer ta mig några år att läsa alla dessa böcker och se dessa filmer, jag vet.

Men jag kommer att vara lycklig varenda sekund.

Far far away

2009-10-17T00:03:00.002+02:00

Sådärja. Nu bär det av. Nästa inlägg på den här sidan kan komma att handla om jaksmörste. Eller nepalesisk techno. Eller varför inte en djup på-plats-analys av texten till Foot of the mountain? Eller kanske en nördig hyllning till Tenzing Norgay och Edmund Hillary?

Helt klart kan det dröja några dagar.

För nu åker vi på semester till Himalaya.

Åh nej, A-ha!

2009-10-15T20:18:00.005+02:00

A-ha lägger av, skriver norska tidningar.

Det är ingen glad nyhet, i min bok.

Jag har faktiskt hängt med på hela A-ha-resan, med några år på 1990-talet som undantag. Om jag ska skryta med något i min skivsamling så är det att jag har alla vinylsinglarna från Hunting high and low.

Senaste - sista - skivan Foot of the mountain är helt okej.

Att de väljer att lägga av nu är lite oväntat, faktiskt. För på senare tid verkar det ju faktiskt som att medlemmarna har börjat komma överens med varandra igen.

På de tidiga 2000-talsskivorna var det annorlunda. Då spelade de in i varsin studio och sågs inte förrän skivan var inspelad och klar. De intervjuades aldrig tillsammans, de syntes bara tillsammans på scenen.

Nu har de nästan börjat uppträda kärleksfullt mot varandra, Morten, Pål och Magne.

Och då är det alltså dags att fälla ner ridån.

Men helt slut är det ju inte, förstås. Nu väntar en lång avskedsturné, med grandios avslutning i december nästa år.

Arvikafestivalen! Kom igen! Boka A-ha nu! Sedan är det ju försent.

Och nej, jag skojar inte.

Stockholm Pride recenserar Radhuselvis

2009-10-14T21:20:00.003+02:00

Proffsen har sagt sitt om min spellista The truck-driver and his mate II.

Testa din egen spellista här.

Så ska ungdomen fostras

2009-10-14T20:30:00.007+02:00

Indoktrinering kan betyda dels upplärning, instruering, dels politisk påverkan, hjärntvätt. Ordet kommer av doktrin som betyder lära, lärosats, åskådning. Till skillnad från annan undervisning går indoktrinering ut på att få eleven att omfatta en given doktrin utan att ifrågasätta den. Precis som ordet propaganda (som ursprungligen betyder utbredning, spridning, reklam) har ordet under 1900-talet gått från att ha en neutral beskrivande funktion till att bli ett skällsord. Med indoktrinering avses vanligen en mer subtil, mindre uppenbar form av påverkan, medan propaganda oftare förknippas med skrikigt framförda övertydliga budskap.

(Från Wikipedia)

Bilden: Mirran, mina barns kusin, har fått en ny tröja. Gissa av vem?

Elakt är roligt

2009-10-13T17:16:00.004+02:00

De roligaste recensionerna är nästan alltid de som är riktigt elaka. Och frågan är om det i detta land skrivits något roligare än Jane Magnussons recension av den egendomliga showen Tidningsankorna. Texten publiceras i dagens DN.

Ett litet smakprov:

Så glider Lennart Ekdahl in på scen och skall rocka loss. Han pratar om Erik Åsbrink och är så trist att man i stället noterar hur han petar sig i näsan och torkar av det på skjortan. Lennart! Så där kan du hålla på hemma men nu står du på scen. Du har strålkastare på dig! Folk sitter och äter framför dig. Du är bara på scen några minuter, kan du inte låta näsan vara?

- Mår ni bra? undrar Lennart.

- Saknar ni något?

Från bordet bredvid hör jag någon föreslå: "Regi?"

Läs hela denna skrattfest här.

Efter Karlfeldt, före Bergström!

2009-10-12T21:23:00.004+02:00

Någon googlade mitt namn och fann detta formulär.

Jag försöker skaffa mig en gammal hederlig objektiv åsikt om det, men det är svårt, för mitt ego bara ställer sig i vägen och hoppar upp och ner och vill, ungefär som en femåring, ha all uppmärksamhet.

Lilla ego, fy skäms.

Jöback sjunger Depeche!

2009-10-12T08:33:00.004+02:00

Det är lite kluvet det där med att Peter Jöback tolkar Somebody på sin nya skiva East Side Stories.

Den ena sidan av mig tänker "ge sjutton i min låt, håll dig till sentimentala julshower med Björn och Benny istället, goddamit".

Den andra tänker på att den här skivan kommer att säljas i miljarder exemplar på statoilmackar över hela norra halvklotet. Och det är ju inte fel att den goda musiken får spridas till dem som vanligtvis hänger sig åt den dåliga.

Är dock inte helt säker på att jag gillar den där Lars Halapi-lunken i hans version av Somebody. På Jöbacks hemsida kan man tjuvlyssna. Bedöm själv.

Däremot kan man konstatera att det inte är något fel på Jöbacks ambitionsnivå. Och nog verkar det som att det finns en del svärta att ösa ur i sång- och dansmannens liv. Läs den här artikeln.

Det faktum att East side stories innehåller inte mindre än två - TVÅ! - låtar av Divine Comedy är ju smått sensationellt.

Vem i hela världen kan man lita på?

2009-10-11T23:29:00.002+02:00

"Bland det bästa jag någonsin sett", har personer ur vänkretsen hörts säga om gårdagens konsert med Fleetwood Mac.

”Gäsp”, skrivs det i recensentledet, som utdelar plus och getingar som haltar så mycket att de måste gå med kryckor.

Vad var det egentligen jag missade?

"The sixties never actually happened, I should know, cause I wasn't there", sjunger David Sandström sin sin låt The Sixities.

Ungefär så. Jag var inte där, alltså var det dåligt.

Klart recensenterna har rätt.

Drogen

2009-10-10T18:47:00.001+02:00

Jag älskar den där känslan timmarna före en konsert. Den som är en upprymd blandning av nervositet och spänning.
Egentligen har jag ju ingenting att vara nervös för.
Ändå känner jag en skön oro i kroppen. Hur kommer det att bli? Har bandet en bra kväll? Kommer jag att vara där i tid så att jag får en bra plats? Kommer jag vara tillräcklig mätt, glad, pigg?

Jag kan ärligt säga att känslan i dag är densamma som den var på mina allra första konsertupplevelser. Det är en drog.

Lika mycket hatar jag känslan timmarna innan en konsert som jag inte har biljett till, men som jag gärna skulle se. Jag bävar inför att läsa recensionerna i morgon. Jag försöker visualisera hur det är att står där framför scenen och träffas av musiken i magen.

Just nu är det bara några timmar timmar kvar innan Fleetwood Mac ställer sig på scenen i Globen.

Jag önskar jag var där.

My name is Nugent. Ted Nugent. And I'm back.

2009-10-09T21:03:00.001+02:00

Barack Obama i all ära. Jag blev minst lika glad - och lite mindre förvirrad - av den här nyheten.

Traste on my mind

2009-10-08T22:54:00.003+02:00

Den här låten landade på min axel och följde mig under några timmar i dag. Har ingen aning om hur den hittade dit. Men det är väl så med gamla trotjänare; det spelar ingen roll om man släpar ut dem långt i skogen för att bli av med dem. De hittar alltid tillbaka hem.

Traste Lindéns Kvintett var ett ganska så lysande band, kärvt och vemodigt, varmt och innerligt på samma gång. Och förbannat svängigt. Deras konserter var ofta en adrenalinkick.

Men jag hade aldrig hört Traste Lindéns Kvintett när jag som 18-åring fick i uppdrag av lokaltidningen att recensera deras konsert. Det var allra första gången jag blev utskickad på något liknande; dittills hade jag bara suttit och skrivit högtravande skivrecensioner på min kammare.

Sedan träffade konserten mig som en knytnäve i ansiktet och jag gick vimmelkantig hem och skrev något förmodat skitdåligt. Men högtravande var det sannolikt inte, för det kan man inte vara när man beskriver Traste Lindéns Kvintett.

Som extranummer den kvällen spelade Traste Ace of spades.

Jag hade aldrig hört den heller.

Liten hyllning till mig själv

2009-10-06T22:47:00.002+02:00

Jag firar att jag just anmält mig till Vätternrundan 2010 genom att lägga ut den här lilla cyklistdängan.

Hade egentligen tänkt att spela den i min iPod när jag rullade in i Motala i somras, men efter knappt 13 timmars cykling kändes den för seg.

När jag passerade mållinjen hade jag Peace med Depeche Mode i lurarna i stället. Kändes lämpligt.

Eddie Presley

2009-10-06T18:14:00.003+02:00

Kolla här! Eddie Murphy när han var ung och bra, imiterandes Elvis när han var gammal och tjock. Mycket roligt, åtminstone för Elvis-fans med ett generöst sinne för humor.

Ni andra: ha överseende. Elvis skulle ha gillat det här.

Tack Danne för länken!

Förresten

2009-10-05T18:48:00.002+02:00

I höjd med lyssning 13 framstår Töntarna som ännu lite bättre. Den är ju väldigt mycket Kent, under sitt tjocka lager av plast och elektricitet.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer gillar jag det här med att Kent plötsligt bara dyker upp från ingenstans med en ny singel och en ny skiva. Som en gummiboll, typ.

Väldigt lite U2 över det.

Knas, knasigare, pucko

2009-10-05T18:38:00.004+02:00

Jag vet inte vilket som är galnast: att jag i dag har köpt biljetter till en konsert med U2, att de avser en konsert i Finland eller att konserten i fråga äger rum om nästan ett år.

Det krävs målfoto på det.

Ett pressmeddelande att dö för

2009-10-05T07:47:00.004+02:00

I går släpptes Kents nya singel Töntarna digitalt. Det blev den första singel som jag betalat för och laddat hem på det sättet. Stort.

Fast ännu större är ju det faktum att Kent har ny singel ute och ny platta på gång. Skivan heter Röd och släpps den 6 november.

I morse lyssnade jag på Töntarna sex gånger i rad på tunnelbanan. Den väsnas, pulserar och biter sig fast. En försiktig discobas i refrängen och något enstaka ackord på gitarren påminner om forna tiders kostymrock. Det här är skitig syntrock, med Berlin som uppenbar inspirationskälla.

Det innebär inte att Töntarna kommer att räknas till klassikerna. Men det lovar gott.

I morse kom pressmeddelandet. Läs mer här.

Den svåra andra spellistan

2009-10-04T23:26:00.003+02:00

Blandskivans (blandbandets, spellistans, kalla det vad du vill) styrka är att den kan skapa ett nytt sammanhang till gamla låtar och plötsligt berätta en historia som aldrig tidigare har hörts.

En av mina mest lyckade blandskivor är den Pet Shop Boys-samling som jag satte ihop till en kompis för några år sedan. Genom att blanda hits med mindre kända albumspår lyckades jag – tyckte jag själv, i varje fall - skapa något nytt av något gammalt.

Den blev så bra att jag regelbundet har återkommit till den. Vad kompisen tyckte kommer jag faktiskt inte ihåg.

Jag döpte skivan till The truck-driver and his mate.

Här är låtlistan:

1. Paninaro (Italian Remix)
2. Always On My Mind
3. Suburbia
4. One In A Million
5. I'm Not Scared
6. I Don't Know What You Want But I Can't Give It Any More
7. London
8. Left To My Own Devices
9. This Must Be The Place I Waited Years To Leave
10. A Red Letter Day
11. Rent
12. Tonight Is Forever
13. It's A Sin
14. It Couldn't Happen Here

Men nu har det blivit dags att uppdatera den. Det var, så att säga, dags att berätta en ny historia om Pet Shop Boys.

Det återstår att se om den får samma livslängd som sin föregångare, men här är den:

The truck-driver and his mate II

1. One more chance (seven-inch mix)
2. Minimal
3. Go West
4. Being Boring
5. Closer To Heaven
6. The Way It Used To Be
7. Two Divided By Zero
8. Liberation
9. Was It Worth It?
10. Numb
11. Miracles
12. So Hard
13. Up Against It
14. West End Girls
15. Integral
16. King's Cross

Vad sägs?

Eftersom jag är en modern man finns naturligtvis båda listorna/skivorna på Spotify:

The truck-driver and his mate
The truck-driver and his mate II

Sedan sist

2009-10-03T14:02:00.004+02:00

Bedrövligt länge sedan sist. Jag ber om ursäkt för det. Kommer förmodligen att upprepas igen, så jag ska låta bli att lova något. Men lite kan jag bättra mig.

Men det har varit fina dagar i Radhuselvisland sedan sist.

Några höjdpunkter:

Depeche Mode i Berlin. Jag fick äran att vara en hangaround när skivsamlarforumet depmod.com sammanstrålade i Berlin, med anledning av Depeche Modes konsert där. Galet kul. Bra konsert, fina människor, världens bästa stad. Alex fick träffa Martin Gore.

Arvikafestivalen. Äntligen fick mina barn möjlighet att träda in i den värld som jag älskat så mycket, ända sedan Hultsfredsfestivalen 1993. Och egentligen är ju rockfestivalen en självklar plats för barn; det är ju som ett enda stort barnkalas. De gillade det. Bästa konserterna (enligt barnen) var: Motor, Little Boots, Depeche Mode, bob hund.

Pet Shop Boys på Cirkus: Innan konserten kunde varken jag eller Mats komma på varför vi egentligen hade valt att köpa biljett. Vi såg dem ju för bara några år sedan, på samma plats. Och så mycket har väl inte hänt sedan dess? Jo, de har släppt en skiva som är helt okej, men inte särskilt minnesvärd. Sedan gick vi dit och tappade hakan. Vilken jäkla konsert! Jag fick höra låtar som jag inte ens kunde drömma om att få uppleva live: Why don’t we live together, Two divided by zero, Do I have to och Kings cross.

Finfina bilden på Chris i sin kubhoodie har jag lånat från Rockfoto.nu. Tack!

Bossen och jag

2009-06-05T01:03:00.005+02:00

Så möttes vi till slut, jag och Bossen. Det tog många år och mycket tålamod och en och annan besvikelse. Egentligen är han inte min artist, men jag har alltid fascinerats av honom.
Nu stod vi äntligen öga mot öga. Mellan oss fanns endast ett regn. Och sisådär sjuttiofem meter.

Men vilket möte.

Jag är en sådan där som gärna gråter på konserter. Den kommer sällan riktiga tårar, men jag drabbas av alla andra symptom: rysningar, en klump i halsen och fuktiga ögon.

Kvällens konsert på Stockholms stadion bjöd på två gråtögonblick.

Det ena var när Bruce höll fram mikrofonen till en liten flicka – max åtta, nio år – och lät henne sjunga refrängen till Waiting on a sunny day. Och hon sjöng, med stor koncentration. Sedan lyfte han henne över staket och höll henne i famnen en stund. Samtidigt kokade stadion av glädje. Otroligt sympatiskt. Otroligt fint.

Det andra tillfället var när Badland spelades, som konsertens andra låt. Jag vet inte varför jag reagerade så starkt, för jag har egentligen ingen relation till låten. Men den står som symbol för den där storvulna soulrockspringsteen som jag beundrat på avstånd i ett helt liv och som jag nu för första gången fick höra livs levande. Kanske var det därför jag fick blinka lite extra. Eller så berodde det på att det tog mig två låtar att förstå att det var Bruce Springsteen & The E Street Band som står på scenen.

Eller så beror det på att det är en förbaskat bra låt.

Resten då? Jo, jag gick därifrån utan att få höra Thunder road, The River eller Born in the USA. Däremot fick jag höra en massa låtar från Springsteens senaste skivor, som jag inte lyssnat på.

Kanske borde jag vara besviken.

Men det är jag inte. För det här var en sådan där konsert som man sögs in i och fullständigt omslöts av. Där artist och publik blev ett. Inte varje sekund av konserten, men en ganska stor del av den.

Och då regnade det ändå under hela konserten, från början till slut. Termometern visade sju grader. Och så stod jag mitt i ett grabbgäng från Värmland. Inte de bästa förutsättningarna, alltså.

Men det är en sådan där konsert som kommer att fortsätta att växa i efterhand. Som fortsätter att spelas upp i mitt huvud.

Hoppas vi ses snart igen, Bruce.

Bröderna Blöt. Nästan som på rockfestival.

Hälsa Elvis, Lennart

2009-05-19T13:03:00.002+02:00

Journalisten och skivhandlaren Lennart Persson är död, går det att läsa på tidningen Sonics hemsida. Han somnade in igår, måndag, efter en kort tids sjukdom.

Därmed har Sverige förlorat en av sina allra största inspiratörer när det gäller musik. Han var en av de kunnigaste, en av de största. Lennart Persson grävde i rockhistorien med en sällan skådad entusiasm. Varje spadtag genomfördes med ett leende.

Ibland kunde man nästan bli besviken när man fick höra en artist som han intervjuat, eftersom hans text gärna överträffade det han skrev om. Hans ord brann och fick oss att springa till skivaffären.

Lennart Persson levde verkligen upp till det Ron Sexsmith en gång sade:

"Musiken har alltid funnits där, den har aldrig svikit mitt hjärta. Jag känner att jag måste vara lojal mot musiken."

Lennart Persson var lojal, entusiastisk och medryckande.

Och så var han själva ryggraden i svensk rockjournalistik.

Jag kände honom inte, vi träffades aldrig. Men jag saknar honom.

Pet Shop Boys gillar Stockholm

2009-03-30T09:10:00.004+02:00

Inte nog med att Pet Shop Boys har en bild från Stockholm på förstasidan på sin sajt. Nu kommer de till Stockholm också. Den 28 juni står de på scenen på Cirkus, går det att läsa på hemsidan.

Känns ju kul. Förra konserten på Cirkus var mycket bra. Kolla här vad jag tyckte då.

Det innebär att jag tvingas släppa taget om min dröm att få se Pet Shop Boys på Arvikafestivalen. Tänk vilken line-up, det hade varit: Depeche Mode, Nine Inch Nails och Pet Shop Boys.

Men jag skulle aldrig drömma om att klaga.

Lokko om mig

2009-03-27T09:37:00.002+01:00

Kolla, Andres Lokko skriver om mig i dagens Svenska Dagbladet.

"Depeche Mode var något av popfuturismens galjonsfigurer och i dag åker de jorden runt vart tredje år som en rehabiliterad glimt in i hur framtiden såg ut när pappa fortfarande hade hår", skriver han.

Och så kallar han syntarna för de nya raggarna.

Det är en mycket underhållande krönika. Hade jag haft lite distans - som jag hade förr i tiden, när jag själv var tyckare i en tidning - hade jag dessutom säkert kunnat hålla med honom litegrann.

Nu nöjer jag mig med att känna mig smickrad.

Schlagerdemonutdrivning, tack

2009-03-25T21:30:00.003+01:00

Jag har 13503 låtar i min iPod. Jag har all världens musik i Spotify (förutom Velvet Crush, som skandalöst nog bara är representerat med en platta!).

Men vad har jag i mitt huvud?

Jo, 32 bidrag från den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest. Är jag inte på min vakt så dyker det upp en Markoolio, en Måns Zelmerlöv eller en Agnes i min arma skalle.

Eller i mina barns cd-spelare. För ja, i just i ett sådant där ögonblick när jag inte var på min vakt, godkände jag att det införskaffades en skiva med dessa 32 låtar.

Så vid närmare eftertanke förtjänar jag det straff som det innebär att vakna upp med Markoolios röst i mitt huvud.

Billy Paul vs Spinal Tap

2009-03-24T23:04:00.003+01:00

Har This is Spinal Tap förstört mitt livs samtliga upplevelser av rockdokumentärer? Eller var det så att This is Spinal Tap var så övergenialisk att den lyckades driva med genrens alla klyschor, långt innan de ens var framförda?

Där har du dagens klurigaste fråga.

Den dök upp i mitt huvud när jag lämnade biosalongen där Göran Olssons dokumentär Am I black enough for you just hade visats.

Det är en finfin film på alla sätt och vis. Den lyckas vara ett porträtt på soulsångaren Billy Paul – vars andra singel gett namn åt filmen – samtidigt som den snyggt skildrar Leon Huffs och Kenny Gambles imperium byggt kring Philadelphia-soulen.

Filmens kanske största insats är att den påminner om musikens betydelse för den svarta medborgarrättsrörelsen i USA.

Am I black enough for you är snyggt filmad, snyggt klippt och snyggt tonsatt.

Men lik förbannat bara måste det smyga sig in lite Spinal Tap på ett hörn.

För går det att se scenen där Billy Paul och hans hustru Blanche besöker Billie Holidays grav som något annat än en parodi på parodin?

Billy och Blanche har aldrig satt sin fot på kyrkogården förut och skulle sannolikt heller inte ha gjort det om det inte vore för filmteamet från Sverige. Men nu är de där och liksom bara måste fånga den påtvingat högtidliga stämningen ned några vackra ord.

Det är då tanken förflyttas till när David, Nigel och Derek står framför graven på Graceland.

Eller ja, i varje fall min.

Tillbaka till forntiden

2009-03-05T22:32:00.003+01:00

I dag kom det två stycken pressmeddelanden i mejlboxen. Jo, det kom några fler också, men inga andra gick så mycket hand i hand som de här två.

Först var det Live nation som annonserade ut någon sorts dinosaurieshow med orden "Efter 65 miljoner år är dom tillbaka".

Sex minuter senare kom ett pressmeddelande från skivbolaget EMI, som basunerade ut en helt annan återkomst: "Eminem är tillbaka".

Vilket känns mest fräscht? Och vem har vi saknat mest, dinosaurierna eller Eminem?

Snacka om dött lopp.

Tennant i hatt

2009-02-10T22:40:00.003+01:00

Och jag som trodde att Neil Tennant mest intresserade sig för ryska revolutionen och filosofi. Men tydligen lägger Pet Shop Boys-sångaren de tjocka böckerna åt sidan på fredagskvällarna.

Läs själv här.

Som alla andra fina popstjärnor dissar han Idol och Simon Cowell.

Men inte för att det är skräp på burk som borde förbjudas.

Nej, Neil Tennant dissar Idol för att musiken är så smal och enahanda. Han vill ha bredare musikaliskt utbud i talangshowerna på tv.

Det är för övrigt en väldigt fin hatt Neil har på bilden i artikeln.

Bob Marleys födelsedag

2009-02-06T09:57:00.002+01:00

I dag skulle Bob Marley ha fyllt 64 år, vilket Karolina Ramqvist uppmärksammar i en krönika dagens DN Kultur.

Ordföljden "Bob Marleys födelsdag" förekommer 14 gånger i hennes text. Plus några gånger till i andra kombinationer, som till exempel "Bob Marleys födelsedagstraditioner".

Varsågod, gör vad du vill med den informationen.

En historia tillräckligt bra för att vara sann

2009-02-04T20:31:00.002+01:00

Du jobbar med media. På kontorstid träffar du de coolaste människorna, dina hjältar. På fritiden sitter du med din gitarr och skriver låtar.

Det som bär dig framåt är en dröm: tänk om någon av de där coolaste människorna skulle få höra något av det du gjort och tycka om det och kanske… upptäcka dig?

Så att du fick bli en av dem.

Kanske var det så för Mark Seliger. Han jobbade som fotograf på de största tidningarna, som Rolling Stone och Vanity Fair. Och så skrev han låtar.

En dag råkade Jakob Dylan, tidigare sångare i Wallflowers och son till gissa-vem, få höra något av det han skrivit. Dylan jr erbjöd sig att hjälpa till att spela in dem och sedan ringdes det några telefonsamtal och plötsligt – eller ja, ett år senare - hade Mark Seliger en hel skiva inspelad. Med gästartister som Willie Nelson, Gillian Welch, Sheryl Crow och T-Bone Burnett.

Luck's changing lanes heter den. Projektet bär namnet Rusty Truck.

Jakob Dylan har kallat Seligers musik för "lonesome music", vilket passar ganska bra. Det är välgjord americana, full av ökensand och blå känslor. Seliger sjunger bättre än man kan förvänta sig om man bara skulle ha hört historien bakom skivan.

På sin hemsida kommenterar sångaren själv sin musik:

"It is kind of lonesome"/"It’s about memory, despair, self-discovery, and love gone wrong. A perfect world for country songwriting."

Luck's changing lanes är en riktigt bra skiva. Men den blir liksom ännu bättre med hjälp av historien bakom.

Åtminstone för mig, som ju i allra högsta grad har delat Seligers dröm.

Skivan har nyligen återutgivits i en fin utgåva som är försedd med fem videor, alla skapade av Seliger själv. De består av vackra, långsamma bilder på hästar och cowboys och drömmar.

Läs hela storyn på Rusty trucks hemsida.

Portad

2009-02-01T21:04:00.004+01:00

Jag: Hej, jag skulle lämna tillbaka den här filmen. Men den går inte att titta på. Det börjar flimra i scen fyra och efter ett tag stannar den. Sedan är det likadant i flera andra scener. Vi har testat den på flera spelare. Det är likadant på allihop.

Videobutikskillen: Jaha… (tittar ingående på omslaget) …det är det här bolaget som skickar dåliga filmer. Vad ska jag göra?

Jag: Klaga, kanske? Men hur kan du ersätta mig?

Videobutikskillen: Du kan få till godo på samma film. Vi har den inte inne just nu.

Jag: Jag vill inte se samma film igen. Jag har redan sett slutet på den. Jag har sett fragment av filmen, en scen här och en scen där. Men det känns som att jag kan den. Jag vill att du ger mig till godo-kvitto som gäller till vilken film som helst.

Videobutikskillen: Så du säger du har sett filmen? (drar upp axlarna och sträcker ut armarna med en frågande min i ansiktet = du har sett filmen, vad är problemet?)

Jag: Jag har inte fått den upplevelse som jag betalat för, eftersom jag varit tvungen att byta spelare flera gånger och bara kunnat se två tredjedelar av filmen. Jag tycker inte riktigt att du har levererat det du lovat.

Videobutikskillen: Mffm, mfff. (Tar upp discen och tittar på den. Har han bara någorlunda normal syn så ser han alla reporna på skivan, den påminner om en silverfärgad vinylsingel)

Jag: Det här är inte första gången jag är här med filmer som inte fungerar. Det är kass kvalitet på era filmer. Hur kommer det sig att…

Videobutikskillen: (Tittar på sin dataskärm) Ja, jag ser det. Du har varit här och klagat förut. Och du har en barnfilm till godo.

Jag: Va? Har jag? Men jag har säkert hyrt tio barnfilmer sedan vi klagade senast. Varför har ni inte sagt något? Jag har betalat varje gång, inte fått någon till godo.

Videobutikskillen: Mffm, mfff.

(Tystnad)

Jag: Det vore kul om du kunde säga något i stil med ”vad tråkigt” eller ”jag är ledsen att du fått din upplevelse förstörd”, men du verkar ju inte bry dig. Förra gången jag var här skyllde du på att kunderna förstör filmerna. Nu skyller du på filmbolaget. Men jag skiter ju i vem som har gjort det här. Jag har betalat dig och alltså tycker jag att du har ansvaret.

Videobutikskillen: Jo, jo.

Jag: Så hur gör vi då? Får jag en film till godo?

Videobutikskillen: Asså, jag säger du får se filmen en gång till. Men du vill inte se den en gång till.

Jag: Nej, jag har sett scen ett till tre, sedan fick jag hoppa till scen fem. Och så fick jag se scen sju och sedan slutet. Jag tycker inte att jag har fått det jag betalat för. Men jag vill inte se samma film en gång till.

Videobutikskillen: Mffm, mfff. Sa du scen fyra? Vi kan titta på den och se om det stämmer.

Jag: Ja, jag tycker att du borde titta på den. För den funkar inte. Men jag har inte tid att står här och titta på film med dig. Jag har familjen som väntar i bilen. Vi gör så här. Du behåller din skitfilm och pengarna och jag låter bli att komma tillbaka hit, ok? (Jag dunkar handflatan i disken, vänder mig om och går mot dörren.) Bra service! (Jag vänder mig om mot disken och applåderar – fånigt, jag vet, men jag är rätt upprörd och då blir man puckad).

Videobutikskillen: Vi vill inte ha dig som kund. Du är inte välkommen hit. Kom inte tillbaka!

- - - - - - - - - -

Det här är en rent subjektiv tolkning av det lilla drama som utstpelade sig på videobutiken i Fruängen igår. Videobutikskillen har definitivt en helt annan version.

Men förmodligen skiter han i vilket. Jag är bara en dryg, dum, jobbig kund, som ställer till problem. Hans butik skulle gå så mycket bättre om han slapp handskas med en massa kunder. Typ.

Jag vet inte varför jag hetsar upp mig så mycket över det här med människor som inte tar sitt ansvar. Som jag gjorde med CDon. Jag blir irriterad över att den som tar betalat för varor eller tjänster inte anser sig ha någon skyldighet. Om de säljer något som inte funkar så är det mitt problem, inte deras.

Varför ska det vara så svårt att bli professionellt bemött när man försöker insupa lite populärkultur?

Jag vet inte, jag är kanske gammal. Jag kanske bara borde ha antagit hans erbjudande och varit snäll och dum och medgörlig?

Fast mitt i alltihopa tycker jag att det är lite coolt att ha blivit portad. Jag som aldrig har blivit avvisad från krogen eller utesluten ur någon förening. Alltid skötsam. Nu blir jag portad, vid 35 års ålder. Äntligen.

När en bild säger mer än tusen ord

2009-01-31T12:01:00.005+01:00

Den här bilden - som jag lånat från morrissey-solo.com - ska pryda omslaget till Morrisseys kommande singel.

Jag antar att de som längtat efter att få se just den här bilden är lika många som de som drömmer om en återförening av The Smiths.

(Här hade jag tänkt att flika in något kul om vinylskivor och stift, men det var för uppenbart, så jag lade ner det...)

Tack för tipset, Alex.

Skrattar bäst som skrattar sist

2009-01-27T20:24:00.003+01:00

Förresten, det visade sig att Eventim/Live Nation drog pengar från mitt konto, trots att köpet (som jag berättade om i förra inlägget) avbröts. Så nu har jag köpt fyra biljetter till priset av sex.

Jag var rätt dålig i företagsekonomi på gymnasiet, men visst känns det väl som en rätt kass affär?

Och visst skulle man väl kunna säga att jag har blivit lite lurad? Att det snudd på är kriminellt att ta betalt för en vara som man inte levererar?

Nu har jag fyllt i ett formulär som Eventim mycket artigt har tackat för och bett att få återkomma till så fort de har tid. Vilket borde vara, med tanke på det som hände igår, någon gång runt år 2017 (och då får jag biljetter till Bruce Springsteen & The E Street Bands åttonde återföreingsturné som kompensation).

Jag borde vara arg, men är istället bara förundrad. Det är så dåligt, så att man blir full i skratt.

Fortsättning lär följa.

Äntligen!

2009-01-26T22:27:00.003+01:00

Det tog ungefär tio år. Men i dag lyckades jag äntligen pressa mig igenom nålsögat och lägga vantarna på en biljett till en konsert med Bruce Springsteen.

Visst, även jag fick inledningsvis smaka på konsertarrangörens ris. Jag fick uppdatera sajten ett par gånger och bli utslängd lika många. Och en gång hann jag knappa in mitt kortnummer innan sajten hängde sig.

Men till slut hade jag en bekräftelse i min inkorg.

Det känns overkligt. Det känns som att jag har vunnit en stor rättegång mot ett multinationellt bolag.

Vilket jag på sätt och vis också har.

Många hade inte samma tur som jag, rapporterar kvällspressen, som nu manar till uppror.

Och visst är det en rätt bisarr business det där?

Och visst har vi väl nu fått ytterligare ett bevis på att Live Nation hatar oss alla?

Men just i dag var det min tur att få vara ett undantag. Att få krypa genom nålsögat. Det känns overkligt. Och skönt.

Vi ses i juni, Boss.

Tillbaka till Kent

2009-01-21T21:11:00.003+01:00

Lyssnar på nya Kent-låten På drift?, som man sedan i julas kan ladda ner från deras hemsida. Den känns som det sämsta bandet har satt sitt namn under någonsin.

Vilket kanske inte säger så mycket egentligen, eftersom jag förbehållslöst älskat det mesta Kent har gjort.

Men med senaste skivan Tillbaka till samtiden gjorde de något nytt genom att förvalta det gamla. Med På drift? försöker de skapa något nytt med hjälp av en snabb, nonchalant blick över axeln.

Det får mig att plocka fram Tillbaka till samtiden, den magnifika comebacken, och lyssna till Columbus, den magnifika singeln.

Den beskriver med kuslig precision hur jag kände när jag flyttade till stockholm, way back in 1995. Hur jag vandrade hem tidiga helgmorgnar genom ett snöigt Östermalm (där jag bodde då) med en blandning av total ensamhet och en känsla av att allting är möjligt i bröstet. Lilla jag i stora staden. Jag är glad över att jag inte befinner mig i den där känslan nu, men jag älskade den då.

"Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en okänd kontinent"

Kolla in videon till Columbus här.

384 dagar, 78 skivor

2009-01-18T21:15:00.004+01:00

Ägnade några timmar av mitt liv åt att försöka kartlägga vilka skivor som har tillkommit i samlingen sedan januari 2008. Det blev en diger lista, trots att jag säkert har missat några.

I min enfald har jag trott att det här livet som Radhuselvis innebär att jag konsumerar mindre musik än tidigare, men jag undrar verkligen om det stämmer.

Det vore naturligtvis intressant att veta exakt hur mycket pengar jag lagt ner på det här. Eller hur hög medelåldern på musikerna som medverkar är.

Men det är en annan lista, en annan söndag, ett annat liv.

Varsågod, de här skivorna har jag köpt eller fått under de senaste 384 dagarna:

Abalone Dots: Traveler
Björk: Medúlla
BWO: Pandemonium/Singles collection
Nick Cave & the bad seeds: Dig, Lazarus, dig!
Coldplay: Viva la vida...
Coldplay: Prospekts march EP
Daft Punk: Musique Vol 1
Dire Straits: Brothers in arms
Duran Duran: Rio
Duran Duran: Seven and the ragged tiger
Duran Duran: Duran Duran
e.s.t: Leucocyte
e.s.t: e.s.t live Hamburg
e.s.t: From Gagarins point of view
e.s.t : Good morning Susie Soho
e.s.t: Seven days of falling
Edith: Merely daydreams
Kathleen Edwards: Failer
Kathleen Edwards: Asking for flowers
Eurythmics: Be yourself tonight
Eurythmics: Revenge
Eurythmics: Savage
Firefox A.K: If I were a melody
Flying Burrito Brothers: Guilded palace of sin & Burrito
Ben Folds: Way to normal
Agnetha Fältskog & Linda: Nu tändas tusen juleljus
Glasvegas: Glasvegas
Gotan project: La revancha del tango
The Gutter Twins: Saturnalia
Emmylou Harris: All I intended to be
Håkan Hellström: För sent för Edelweiss
Hets: Hets
International Submarine Band: Safe at home
Goran Kajfes: Head spin
Kent: Box 1991-2008
Killers: Sam's Town
Killers: Sawdust
Killers: Day & age
Kleerup: Kleerup
Markus Krunegård: Markusevangeliet
The Jonas Kullhammar Quartet: The soul of Jonas Kullhammar
Kullrusk: Spring Spring Spring Spring Spring
Kullrusk: Kullrusk
Jonna Lee: 10 pieces, 10 bruises
Jonna Lee: This war EP
The Legends: Facts and figures
The Legends: Public radio
Lykke Li: Youth novels
Madonna: Hard Candy
Peter Morén: The last tycoon
Nacka Forum: Leve Nacka Forum
Nine Inch Nails: The slip
The Notwist: The devil, you + me
Oddjob: Luma
Oscar Schönning: Oscar Schönning
Pet Shop Boys: Disco 4
Tom Petty: Full moon fever
Tom Petty & The Heartbreakers: Into the great wide open
Queens of the stone age: Rated R
R.E.M: Accelerate
R.E.M.: Fables Of Reconstruction
Radiohead: In Rainbows
Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio: Du har blivit stor nu (en kamp)
Nina Ramsby & Martin Hederos: Visorna
Rex The Dog: The Rex The Dog Show
Rusty Truck: Luck’s changing lanes
Sigur Ros: Með Suð Í Eyrum Við Spilum Endalaust
Slayer: Reign in blood
Spiritualized: Songs In A & E
Tiger Lou: A partial print
Matthew Sweet: Sunshine Lies
Sebastien Tellier: Sexuality
Martha Wainwright: I know you´re married but I´ve got feelings too
Weezer: Weezer (Red album)
Lucinda Williams: Little honey
Lucinda Williams: Ramblin’
Lars Winnerbäck: Vi var där blixten hittade ned - Bränt krut vol. 3
Lars Winnerbäck: Live/För dig

Saker jag hade kunnat skriva om under de senaste veckorna

2009-01-16T21:42:00.002+01:00

Att Ron Asheton dog. Det är en tragisk historia. Läs Georg Cederskogs intervju med honom istället från för några år sedan. Den skänker lite tröst.

Att Pet Shop Boys släpper en ny platta. Yes heter den. Visst blir jag glad. Men inte tillräckligt för att skriva om det. Läs här istället.

Att jag satt och bölade framför Grammis-galan. Att e.s.t vann priset för Årets jazz var bara för sorgligt och fint. Men jag har redan skrivit om Esbjörn. Läs här.

Att jag köpt en skiva med Dire Straits. Just det, Brothers in arms. Men det vore ju genant att nämna här, eller hur?

Hang the DJ, hang the DJ

2009-01-06T00:18:00.001+01:00

I lördags hade vi fest i radhuset. Vi körde ut barnen och bjöd in vänner på dans och dryck. Varken mer eller mindre. Det var mycket lyckat. Jag är fortfarande mycket trött.

Naturligtvis hade jag inför festen ägnat på tok för mycket tid åt att komponera den låtlista som höll oss och våra lurviga sysselsatta under större delen av kvällen och natten. Knappt sju timmar musik blev det.

Men det var mödan värd. En del tyckte att det var för mycket Pet Shop Boys, men de flesta verkade vara nöjda. Eller så var det väl bara medvetna om hur mycket tid jag hade ägnat listan och ville vara snälla.

Men ja, när jag tittar igenom låtlistan i efterhand så känner jag mig nöjd. Det är en bra blandning av knas och förutsägbarheter, rock och dans, gammalt och jättegammalt.

Den är väldigt mycket jag.

Så varsågod, här är listan över vad som får mig att dansa:

Changes - David Bowie
There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths
Utopia - Goldfrapp
On My Own - Baxter
Lost+ - Coldplay Feat. Jay-Z
This Is the Last Time - Keane
Moody Blue - Elvis Presley
Becoming More Like Alfie - The Divine Comedy
Price Of Love - Client
Love Will Tear Us Apart - Joy Division
A Little Respect - Erasure
The Shock of the lightning - Oasis
Geraldine - Glasvegas
Just Like Heaven - The Cure
(I Don't Want To Go To) Chelsea - Elvis Costello
Roxanne - The Police
Viva La Vida - Coldplay
Hung Up - Madonna
Mamma Mia - ABBA
Enjoy The Silence - Depeche Mode
Do You Want To - Franz Ferdinand
Bredäng Centrum - Doktor Kosmos
New York City Boy - Pet Shop Boys
Take A Chance On Me - Erasure
Photographic (Dubb Mix) - Depeche Mode
Vy Från Ett Luftslott (Punks Jump Up Remix) - Kent
I Need A Man [Macho Mix] - Eurythmics
Read My Mind (Pet Shop Boys Stars Are Blazing Mix) - The Killers
Tripping - Robbie Williams
Girls On Film - Duran Duran
Trouble - Indigo Girls
En Vän Med En Bil - Håkan Hellström
With Every Heartbeat - Kleerup Feat. Robyn
You Take My Breath Away - The Knife
Krafty - New Order
Song 2 - Blur
Take Your Mama - Scissor Sisters
I Will Survive - Cake
Love To Hate You - Erasure
Valerie - Steve Winwood
Mystery Dance - Elvis Costello
In Private (Stuart Crichton Club Mix) - Pet Shop Boys
Wrong (Todd Terry Remix) - Everything But The Girl
American Life - Madonna
World In My Eyes (Remix) - Depeche Mode
And I Was A Boy From School - Hot Chip
ULF - Hets!
When Tomorrow Comes - Eurythmics
Hungry Like The Wolf - Duran Duran
Suspicious Minds - Elvis Presley
Lovelight - Robbie Williams
He's On The Phone - Saint Etienne
Comfortably Numb - Scissor Sisters
Positive Role Model - Pet Shop Boys
Dancing Queen - ABBA
Chains Of Love - Erasure
True Faith - New Order
Go West - Pet Shop Boys
Patch It Up - Elvis Presley
Young Folks - Peter Bjorn & John
Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg - Håkan Hellström
Ramlar - Håkan Hellström
Somebody Told Me - The Killers
Hug My Soul (Blackpool Mix) - Saint Etienne
Express Yourself - Madonna
Over And Over - Hot Chip
Heartbeats - The Knife
Home & Dry (Blank & Jones Mix) - Pet Shop Boys
Such Great Heights - The Postal Service
Music Non Stop - Kent
Two-Timing Touch And Broken Bones - The Hives
Hard To Explain - The Strokes
Suffer Well - Depeche Mode
Don't You Want Me - The Human League
Sorry - Madonna
Round And Round - New Order
Sweet Caroline - Elvis Presley
Longing For Lullabies - Kleerup Feat. Titiyo
Stop! - Erasure
Swastika Eyes (Chemical Brothers Remix) - Primal Scream
Gift - Curve
There Must Be An Angel (Playing With My Heart) - Eurythmics
Pull Shapes - The Pipettes
First Of The Gang To Die - Morrissey
Juxtapozed With U - Super Furry Animals
Fugitive (Richard X Extended Mix) - Pet Shop Boys
It's No Good - Depeche Mode
Once In A Lifetime - Talking Heads
Winter Rose - Firefox AK Feat. Tiger Lou
3 am - Kleerup Feat. Marit Bergman
4 Minutes - Madonna Feat.. Justin Timberlake & Timbaland
The Beginning Of The End [Ladytron Remix] - Nine Inch Nails
Forever Lost - The Magic Numbers
Vinternoll2 - Kent
When You Were Young - The Killers
Human - The Killers
Integral - Pet Shop Boys
Precious - Depeche Mode

My name is Nugent. Ted Nugent.

2008-11-16T19:46:00.004+01:00

Chevy Chase är i stan.

Det betyder att jag andas samma luft som min absolut störste hjälte inom komikerskrået.

Det är beyond stort.

Häromdagen såg jag Fletch igen. För tretusenetthundratjugonde gången. Ungefär. Den blir aldrig dålig. Och även om miljöer, kläder, frisyrer, bilar, Geena Davis och vanor i filmen har blivit daterade så kommer Chevy Chase´s timing i den filmen aldrig, aldrig kännas åldrad.

Efter nyår kommer Chevy Chase att tvinga ner mig i soffan för att titta på svenskproducerad humor på TV4. Det trodde jag aldrig skulle hända.

En hyllning till Lucinda Williams

2008-11-07T22:32:00.002+01:00

När Lucinda Williams för några år sedan sjöng Blue på Cirkus i Stockholm höll 1500 personer andan i fyra minuter.

Sådan är hon, sångerskan från Lake Charles, Louisiana. Det spelar ingen roll om hon sjunger om betong och taggtråd eller om att hon avundas vinden som får blåsa genom hennes älskades hår. Det spelar ingen roll om hon spottar och fräser i en hård blues eller viskar i en blå ballad.

Vi lyssnar.

Så intensivt att vi i hennes bästa stunder glömmer bort att andas.

Vi hoppas kunna få dela några sådana stunder när vi nu hyllar Lucinda Williams med en egen klubbkväll, som vi passande nog döpt till Klubb Lucinda.

För en kväll fyller vi, med hjälp av finfina DJ:s, Bullie bar med musik av Lucinda Williams och hennes musikaliska släktingar.

Och så får vi höra Anna Stadling, som förutom på egna skivor sjungit med bland annat Lars Winnerbäck, tolka Lucindas sånger live på scenen.

Vi vågar lova att det kommer att bli en magisk kväll.

Välkommen!

/Fredrik Emdén & Daniel Johansson

- - - - - - - -

Lördagen den 22 november
KLUBB LUCINDA
En kärleksförklaring till Lucinda Williams

Live: ANNA STADLING (Lars Winnerbäck, Anna & Idde m fl),
med Pekka Hammarstedt & Calle Ekerstam.

DJ: The Flying Enchilada Brothers, Daniel Josefsson (Close-Up Magazine) & James Wolner

Och: Tantrocksquiz med Klubb Zinken från klockan 18.00

Var: Hos Thorells Syndrom på Bullie Bar, Hornsgatan 81, (T-bana Zinkensdamm)

Fri entré!
Kl 18 - 01

Fri entré!

Läs mer på www.thorellssyndrom.se

Välkommen till medelålderskrisen, Ben

2008-10-31T12:07:00.002+01:00

På ett forum läser jag att Ben Folds har skilt sig från sin fru Frally. Det är en liten bomb i den innersta, nördigaste kretsen kring den amerikanske sångaren. Frally Folds har under mågna år befunnit sig nära sin makes artistiska skapande, som fotograf, körsångerska och som uppenbar inspiration.

Nyheten ger en förklaring till varför jag har känt ett svagt motstånd till Ben Folds nya skiva Way to normal. Jag har inte kunnat sätta fingret på det tidigare, eftersom det egentligen är en skiva med fantastiska melodier och en massa energi som jag kunde sakna på förra skivan Songs for silverman.

Men det är något med texterna. Det är något med budskapet som känns bittert och olustigt. Han har gått tillbaka till det juvenila uttryck han hade på skivorna med Ben Folds Five, men glömt bort att koppla på charmen och lekfullheten.

Men nu förstår jag. När han sjunger om att ”the bitch went nuts/and called me a cunt” (följt av ett raljerande skratt) eller att det är konstigt att han aldrig har känt sin partner, trots alla år de har haft tillsammans, förkroppsligar 42-årige Folds medelålderskrisen.

Känslan av detta förstärks när han säger "this feels like a really free period in my life and I’m really enjoying it" i sin biografi.

Yeah right, Ben.

Jag tror dig inte. Jag tror att du är en väldigt vilsen man.

För i Cologne, det bästa spåret på Way to normal, sjunger han uppriktigt och ledsamt om hur det är att befinna sig långt bort från den han älskar och hur avståndet sliter dem sönder och samman. Det är en storartad liten ballad, som förmodligen ligger sanningen nära.

Ben Folds har alltid pendlat mellan det flamsigt studentikosa och det nakna, djupt personliga. Han har elegant hoppat mellan Rockin' the suburbs och Brick, Song for the dumped och Late. Det har varit hans styrka.

På Way to normal låter det som att han försöker säga något med sin nonsens. ”Hey, kolla, jag är en frånskild småbarnspappa, som åker jorden runt med mitt piano och jag är så cool för jag bryr mig inte ett skit om något”.

Det är ett inte särskilt intressant grepp. Det känns mer som att vi får tillgång till de allra grisigaste kommentarerna i en uppslitande vårdnadstvist. Det är inte ärligt, det är bara obehagligt.

Men i Cologne inte kan låta bli att blotta sitt hjärta oh tala om hur ont det gör. ”4-3-2-1, I’m letting you go”, sjunger han och smärtan tar sig ända in i mitt bröst.

Då tror jag honom på samma sätt som jag trodde honom när han sjöng The luckiest för sju år sedan.

Då sjöng han för Frally.

James replik: "Elvis Costello är en musikalisk dyslektiker"

2008-10-23T21:05:00.004+02:00

Nej, James blev inte frälst av min Costello-samling. "Fredrik och Elvis har inte kunnat leverera på något sätt", lyder omdömet om skivan.

Jag borde ju vara förkrossad, med en skadskjuten stolthet och en nedsablad musiksmak.

Men icke. För vem kan bli arg över en sågning när den framförs så älskvärt som James gör?

Han berättar i princip sitt livs historia för att kunna förklara varför han och Costello inte hittar varandra.

Läs själv:

Fredrik och jag har ungefär samma musiksmak, men det är något som förbluffar. Nämligen Elvis Costello.

Jag får inte ihop det. Alltså killen (Fredrik alltså) har döpt sin ena dotter efter en av mina all-time favoriter, Lucinda Williams. Det finns en lång rad artister som vi verkar både två gilla starkt. Steve Earle, Emmylou Harris, Coldplay, REM... ja listan är nog väldigt, väldigt lång.

Hur då kan vi ha så skilda åsikter om herr Costello?

Min gissning var att jag inte lyssnat tillräckligt på Elvis. För när Fredrik talade så högt om honom tänkte jag, "Dang, I must have been missing something". Och som Fredrik säger, han har nu bränt denna Elvis skivan till mig för att försvara sin hjälte. Jättespännande!

Jag spenderade en hel del av min helg med att låta skivan snurra runt. Skivan snurrade och till slut snurrade jag oxå. Jag släpper inte in Elvis. Fredrik och Elvis har inte kunnat levererar på något sätt, men VARFÖR? Vad är det som jag inte fixar hos artisten?

Jo mer jag lyssnade på skivan desto mer jag började tänka på min high-school baskettränare i USA där jag är uppvuxen. I highschool hade vi en ganska dålig baskettränare. Eller, nej han var inte dålig han bara fattade inte några saker som hade gjort oss till riktiga vinnare.

Visst vann vi en hel del matcher men Coach Fox (som han hette) var expert på att förstöra "momentum" (vad det nu heter på svenska, Fredrik får göra en footnote). Basket, kanske precis som musik, kan spelas på många olika sätt. Men det finns en gammal och nästan "Cardinal rule" bland framgångsrika baskettränare. När spelet flyter på och man börjar spela skit-bra, ändra för fan ingenting!!!.

Don’t call time-out!

Byt inte ut spelare!

Låt spelarna köra vidare, för de på planen har hittat en rythem som funkar just nu.

"If its not broken don’t fix it!!!". Go with your big guns! Etc…

Om ni undrar vad jag snackar om skall jag försöka förklara. Det handlar om hur Costello komponerar ihop sina låtar. Det händer gång på gång när jag lyssnar på skivan att, precis när jag känner att en låt tilltalar mig..precis.när det börjar hända något … just DÅ använder låtskrivaren sig av något ackord eller key-change som får mig att känna mig störd. (Jag är ledsen att jag kanske inte har de rätta termerna för att förklara det hela i musikaliska termer, jag är inte musiker själv). Costello byter spelare precis när det börjar bli bra. Det känns inte som Costellos lag har en chans att någonsin ta sig till finalen... och det är hans fel.

Och jag trotts allt en person som gillar att bli överraskad, tror jag iaf. Ifrågasätta gärna mitt sätt att tänka/lyssna. Utmana mig gärna! Show me something different! Gärna!

Men Elvis bara gör mig besviken och lämnar mig gång på gång med några rester av något jag precis börjat tro på. A musical tease.

Elvis har någon sorts musikaliskt dyslexi, i min värld.

Men jag har samtidigt inte gett upp och jag måste förklara varför. Min förra detta fru (och jag) gillar vin och mat. Jag, uppvuxen i Norra Kalifornien, hade förstås druckit mest viner ifrån Kalifornien. Mina förväntningar på ett vins karaktär bestod av mina erfarenheter ifrån den delen av världen och den inställningen vinmakare har där borta på USAs västkust. Jag trodde mig vara ganska säker på "vad ett gott vin är, hur den bör börja, och hur den bör sluta".

Min ex introducerade mig till Bourgon viner. Mina första intryck var lite grand som mina intryck av Costellos låtar. Jag blev förvirrade på hur vinet slutade…det kändes nästan som Bourgon stack iväg utan att ens säga farväl. No finish, no closure. Men det tog inte så många goda middagar tillsammans med barn och fru och en Bourgon för att börja upptäcka vad vinet hade att leverera. Det händer idag att jag går till systemet och köper en Bourgon och jag ser alltid fram emot det. Det är ju gott!

Kanske finns det hopp för mig och Elvis Costello, med tid och i de rätta sammanhangen kanske jag kommer att "förstå" vad Fredrik har förstått. Till dess kan jag bara konstatera att Costello laget verkar ha talang men tränaren vet inte riktigt hur han ska ta hem segern. Better luck next year Elvis!

James har för övrigt en hemsida med hans egen poesi och musik. Du hittar den här.

Inte bara en god granne

2008-10-20T20:22:00.004+02:00

På 1990-talet var vi båda krönikörer på VLT:s rätt offensiva nöjessida. Vi träffades aldrig, men läste varandras texter med stort intresse. Han skrev om hårdrock. Jag skrev om Kent. Typ.

Sedan blev vi äldre och hamnade i samma radhuslänga i samma förort.

Någon däruppe tyckte att jag borde få David Bogerius till granne.

Jag är glad för det. Han är en trevlig prick. Och en strålande skribent.

Nu har jag precis läst ut Davids andra bok, som heter Bedårande barn av sin tid och som handlar om Noice.

Den är både fascinerande och läskig. Fascinerande för att den med så tydliga bilder berättar om hur tonårslivet såg ut när 1970-talet blev 1980-tal och hur en rätt osannolik dröm blev verklighet för fyra rätt ordinära killar från Gustavsberg.

Läskig för att historien om Noice är så full av tragik. Att läsa de gripande kapitlen om Hasse Carlsson och Freddie Hanssons snabba uppgång och plågsamt långsamma fall ner i en skitig knarkartillvaro känns så... ledsam.

Det är en bok som dröjer sig kvar efter sista sidan.

Efter två böcker - den första handlade om Backyard Babies - har David Bogerius skaffat sig en position som Sveriges främsta rockbiografist.

Mindre coola grannar kan man ha.

Ännu en Costello-samling

2008-10-14T21:54:00.003+02:00

Elvis fotograferad av Anton Corbijn 1977.

Jag har nog gjort lika många samlingar med Elvis Costello som det finns skivor i Absolute music-serien vid det här laget.

Det var dock länge sedan sist. Man kan väl säga att vi har haft en paus i förhållandet, jag och Costello.

Men så kommer kollegan James och förklarar att han aldrig riktigt har lyssnat på Elvis Costello, men att det är något med hans röst han inte gillar.

Något i mig vaknar. Något i mig vill slåss. Klart jag måste försvara min gamla hjälte.

Men hur gör sådana som jag när vi ska slåss?

Vi sätter ihop en bland-cd.

Så varsågod James, här är din alldeles egen Costello-samling. Den ligger och ryker på ditt skrivbord i morgon bitti:

1. Pads, Paws And Claws (Demo) Från Spike 1989
2. The Other Side Of Summer Från Mighty Like A Rose 1991
3. Radio, Radio Från This Year's Model 1978
4. Tear Off Your Own Head (It's A Doll Revolution) Från When I Was Cruel 2002
5. Alison Från My Aim Is True 1977
6. Complicated Shadows Från All This Useless Beauty 1996
7. No Action Från This Year's Model 1978
8. I Still Have That Other Girl (med Burt Bacharach) Från Painted From Memory 1998
9. Kinder Murder Från Brutal Youth 1994
10. Accidents Will Happen Från Armed Forces 1979
11. London's Brilliant Parade Från Brutal Youth 1994
12. Clubland Från Trust 1981
13. Less Than Zero Från My Aim Is True 1977
14. I Want You Från Blood & Chocolate 1986
15. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding? Från Armed Forces 1979
16. Veronica (Demo) Från Spike 1989
17. I Hope You're Happy Now Från Blood & Chocolate 1986
18. Almost Blue Från Imperial Bedroom 1982
19. I Stand Accused Från Get Happy!! 1980
20. From A Whisper To A Scream (med Glenn Tilbrook) Från Trust 1981
21. Shipbuilding Från Punch The Clock 1983

Billige Berras Biljetter AB

2008-10-14T13:44:00.003+02:00

Igår släpptes de första biljetterna till Arvikafestivalen 2009, som ju sensationellt har Depeche Mode som huvudattraktion.

För att locka biljettköpare kampanjades det genom försäljning av ett antal biljetter, i ”mycket begränsad upplaga”, för 895 kronor styck. När dessa var slutsålda skulle ett antal biljetter säljas för 995 kronor styck. Och så vidare.

Klart jag var där, inloggad och redo, när dörrarna till webbshoppen öppnade klockan 18. Jag lyckades, trots Bolibompa- och middagsrusch, boka den näst billigaste varianten, för 995 kronor.

Efteråt kände jag mig utmattad och tom, snarare än glad och upprymd.

För det är ansträngande att vara biljettköpare i dag.

Det är ju allmänt känt att när skivbolagen går dåligt så har turnéerna blivit viktigare för artisterna. Det märks ju inte minst på biljettpriserna, som har ökat rejält. Och på efterfrågan på biljetterna.

Men medan skivbolagen försöker tänka nytt jobbar bokningsbolagen på gammalt hederligt sätt. De släpper ner en kasse biljetter, och vi får springa dit och roffa åt oss det vi kan. De som är starkast och snabbast - eller har listat ut den smartaste strategin - vinner.

Jag hade tur den här gången. Annars brukar jag inte höra till de snabbaste, vilket jag ju skrivit om här och här tidigare.

Frågan är hur länge vi ska stå ut med det? Hur länge orkar vi bli hänvisade till svarta börsen för att bli garanterade biljetter? Hur vanligt ska det behöva bli, som för Arvikafestivalen, att det börjar florera falska biljetter?

Nej, jag har ingen idé om vad som ska göras. Biljettbranschen har mycket att vinna på att visa lite kreativitet, för annars är risken stor att vi tröttnar på den. Fast det kanske är en omöjlighet? Eller korkat? Efterfrågan ökar och då är det ju bara att höja priserna, så vad är problemet?

Även om jag verkligen, verkligen, verkligen gillar Arvikafestivalen så kan jag inte låta bli att känna mig lite lurad efter gårdagens biljettköp.

Hur många var de där biljetterna som såldes i en ”mycket begränsad upplaga”?

Fjorton? Tjugotvå? Femtio?

Och när jag sedan lyckades roffa åt mig de näst billigaste biljetterna blir jag tvingad att betala en ”kortavgift” på 100 kronor, utöver serviceavgiften som är på 30 kronor biljetten, för att jag handlar med mitt eurocard. Sådant kändes ju relevant för sju, åtta år sedan, då vi oroligt och trevande började handla på nätet. Eller om vi i dag handlar för mindre än 50 spänn hos den lokala tobakshandlaren.

Men på en av Sveriges största rockfestivaler? År 2008?

Nej, det förstärker känslan av att biljettförsäljarna är de nya bilhandlarna.

Touring the universe

2008-10-02T23:48:00.005+02:00

Jag går in på Facebook och ser jag att Alex skrivit ”där släppte de biljetterna till tysklandsspelningarna”. Jag anar direkt vad det handlar om, så jag ringer upp.

Alex kan inte prata, han nattar dotter.

En stund senare ringer han tillbaka. Sedan lotsar han mig fram till en tysk hemsida, jag langar upp mitt eurocard och knappar in mitt kortnummer och vips, så är det klart.

Den tionde juni 2009 ska vi se Depeche Mode i Berlin.

Det snurrar i mitt huvud och golvet under mina fötter gungar lite. Inte ens på Depeche Modes egen hemsida finns det i denna stund inte någon information om detta. Och jag äger redan biljett.

Till Depeche Mode! I Berlin!

Jag känner mig ung, jag känner mig hög.

Rapport från ett privatjet

2008-09-29T21:58:00.004+02:00

Det här är boken jag önskar att jag hade skrivit om livet jag önskar att jag hade levt.

Alex James, som vid sidan av Peter Hook är världens coolaste basist, har skrivit en biografi om sina år i Blur.

"Inget annat sätt - Blur, britpop och jag", heter den.

Det är grymt underhållande läsning, i synnerhet för oss som tog höga doser populärkultur under det glada 1990-talet och som på allvar engagerade oss i tvisten mellan Oasis och Blur.

Alex James engagerade sig inte så värst mycket i det bråket. Han skrattade sig igenom hela britpopvågen, med en flaska svindyr skumpa i handen, en cigg i mungipan och en fotomodell i knät.

Sedan växte han upp, köpte en gård, skaffade barn och började tillverka ost. Det här är en historia som är snaskig och gripande om vartannat.

Jan Gradvall har gjort en intervju med Blur-mannen i DN med anledning av boksläppet. Läs den här.

I det går det bland annat att läsa följande, med anledning av Blurs framtid:

"Blur kanske gör ett nytt album någon gång. Eller kanske inte. Vi hatar i alla fall inte varandra. Fast när man tror att något kan vara på gång råkar någon av misstag kalla en annan medlem för en fitta i en tidning och vi är tillbaka på ruta ett igen."

När jag läser Inget annat sätt förstår jag att all den tid jag ägnade åt att leta efter Popscene-ep:n verkligen inte var bortkastad. Det känns som att jag har varit med och upplevt något stort.

En villfarelse, naturligtvis.

Men jag blir så gärna lurad av Alex James.

Utmanande

2008-09-25T23:21:00.004+02:00

Jag har fått någon sorts bloggutmaning av Robban och Maria, som har finfina husbloggen Husihelvete.se. Är lite kluven till den typen av navelskåderi (är inte själva bloggandet tillräckligt navelskådande?), men jag vill ju inte vara oartig.

Så här är mina svar:

Vilken mat äter du ofta?
Gärna thai. Eller sushi. Eller burgare.
En gång försökte jag äta det som var Elvis’ favoritkäk: potatismos, surkål och ärtor, samt knaperstekt bacon vid sidan av. Det var inget vidare, ärligt talat.

När du är på kalas är du den personen sitter eller hjälper du till?
Jag brukar få blåsa ballonger.

Var sitter du helst och bloggar?
Hemma

Köper du ofta trisslotter?
Gjorde det regelbundet ett tag. När jag drömde om ett annat liv. Nu gör jag inte det längre.

Vilken stad eller vilket land har varit ditt bästa semesterminne?
New York, New York.
Lite Chiang Mai också.
Prag var inte heller så dumt.

Vilken kanal tittar du mest på?
Barnkanalen

Klädbutik?
Den jag råkar passera när jag råkar ha lite tid över.

Inredningsbutik?
Gillar inredning, men kan inte komma på någon.

Godis?
Nyttjar icke!

Stad?
NY, Berlin

Dryck?
Ömsom vin, ömsom vatten

Tv-serie?
Scrubs, House m.d, The Wire, Simpsons

Träning
Går i trappor

Bakverk?
Jag bakar småkakor. Sedan äter jag upp dem.
Annars är livet sällan så bra som när man får skölja ner ett paket Brago med en liter mjölk.

Kaffe?
Jajamen.

Bagarns sång

2008-09-01T15:46:00.002+02:00

Plötsligt, medan jag står och bakar småkakor tillsammans med den halvkrassliga dottern, flyger den här gamla dängan in i mitt huvud och vägrar ge sig av.

Så bra, så skön, så nästan provocerande enkel.

Så Laid back.